Kija Barudi har tatueringar från topp till tå med fantasifulla motiv från faunans värld. Hennes specialitet är färgtatueringar med djurmotiv. Kalendern är fullbokad till årsskiftet, men trots all respons så håller hon sig ödmjuk och alltid med ett lurigt leende på läpparna.
Idag ska hon tatuera Sara Norrman som litar helt på kvinnan som håller i tatueringsmaskinen. Trots att en enda miss kan få livslånga konsekvenser.
– Jag har tatuerat mig hos Kija sedan 2011, hon är riktigt skicklig. Min första tatuering var även en av de första hon gjorde. Den sitter så fint fortfarande, säger hon glatt och visar upp dödskallen i nacken.
Kija Barudi anser att det går att se ganska snabbt om en tatuerare är bra eller inte.
–Om man har sett tio bilder på det som tatueraren gjort som håller måttet så får de tatuera vad de vill, säger hon.
Men den tilltron till sig själv har hon inte alltid haft.
– Ibland har det varit så himla mycket osäkerhet. Det har pushat mig framåt med. Så mycket tid som jag har suttit och ritat, både hemma och på jobbet. Man verkligen brinner för det här. Det sitter ihop, jobb och fritid, det är ens liv, säger hon och fortsätter:
– Jag skulle nog vilja säga att det är en livsstil.
– Ja du har ju ingen fritid ändå, precis som mig, säger den gästande kollegan Cecilia Lindström i skämtsam ton.
Prestationsångest är något många i branschen lider av och Kija Barudi tror att nyckeln för henne har varit att hitta styrka mot ångest och perfektionism hos kollegor och vänner.
– Det blir bättre med åren, i alla fall för mig.
Hon berättar om känslan när man ”freehandar”, det vill det vill säga jobbar utan en färdig skiss direkt på huden.
– Då är det bara jag som ser och vet hur det kommer att bli. Och ändå säger folk ”bara kör”. Det är helt fantastiskt att de litar på en, men också läskigt.
Men kundlistorna talar kanske sitt tydliga språk och Sara Norrman har bara gott att säga om sin tatuerare.
– Hon är riktigt grym, säger Sara Norrman.
Kija Barudi älskar när hon får chansen att tatuera ”glada” tatueringar.
– Gärna med lite humor, säger hon.
Själv gjorde hon sin första tatuering vid 15 års ålder, hos Stefan Börud, hennes nuvarande kollega på studion Visby Tatuering. Det var då allt drog igång.
– Jag tänkte ”Det här är coolt, det här vill jag jobba med.”.
Och sagt och gjort så började hon på bild- och formprogrammet på Donnergymnasiet.
Varje ledig stund jobbade hon på Visby Tatuering efter att Stefan Börud hade bett henne lämna in en ansökan om att bli lärling på studion och efter två år blev hon färdig tatuerare.
Communityt av tatuerare är en viktig del i hennes liv.
– Vi är en grupp med skitmärkliga människor som valt ett skitkonstigt jobb. Vi passar ju liksom inte in på andra platser men tillsammans är vi ett superhärligt gäng, som gör det vi älskar.
Hon skakar på huvudet och ler över alla underbara träffar och tatueringsmässor hon besökt.
– Det är roligt att vara en del av. Jag älskar att vara så här!
Tatueringsvärlden är liten men sammansvetsad, både på Gotland och i landet i stort. Kilja Baruda och hennes kollegor åker ofta på mässor och gästar på varandras studios.
– Ofta kan folk i ens omgivning inte förstå varför man valt det här, men så träffar man andra tatuerare och så är det bara så självklart, man förstår varandra.
Kija Barudi har nu jobbat som tatuerare i 9 år. En av hennes stora inspirationskällor är ”Fru Duva”, en tatuerare på fastlandet som även hon jobbar mycket med färg och djurmotiv.
– Det kan man kanske se i de tatueringar jag själv väljer, säger hon finurligt.
Efter att Kija gästade Fru Duvas studio i Stockholm för några år sedan så utvecklades de till nära vänner.
– Hon är en känd kvinnlig tatuerare som blivit det bara genom tatueringarna, inte genom att skrika högst. Det respekterar jag verkligen.
Hon tycker att de flesta försöker att inte konkurrera men det finns såklart undantag, som i alla branscher.
– Vi är alla olika artister och det finns gott om jobb till alla. Inte som i Stockholm där även de allra bästa knappt har nån väntetid.
På grund av prestationsångesten inom branschen försöker tatuerarna peppa varandra. Och trots en del machokultur i stort så påverkar det inte Kija Barudi särskilt mycket.
– Visst, det finns en hård jargong men alla är såna mjukisar innerst inne, det gäller att träffa dem på insidan inte på ytan, säger hon.
Att vara tatuerare har även andra spännande sidor.
– Det blir ibland väldigt intressanta samtal. Man får lära sig om folk och genom det även om sig själv, men det beror ju på hur pratiga folk är när de blir tatuerade, och hur väl de hanterar smärta, säger hon och fortsätter:
– Jag själv vill till exempel inte prata när jag blir tatuerad utan jag vill gå in i mig själv. Det är något man får känna av från person till person. Detsamma gällande hur öppna folk är.
Vissa hon tatuerar är väldigt måna om sin integritet och kan tatuera två helarmar utan att hon ens få veta vad de jobbar med, berättar hon. Medan vissa stamkunder utvecklas till vänner.
På en mindre ort kan man också lätt bli igenkänd.
– Jag är alltid tatueraren, inte bara Kija. Det blir en identitet, på gott och ont, på alla fester blir det prat om tatueringar, säger hon med en lättsam suck.
Men hennes tatueringar har stärkt hennes självförtroende, desto mer tatueringar, desto självsäkrare blir hon.
– Jag har blivit mer bekväm i min egen kropp.
Vid frågan hur det ser på Gotland och om det finns något speciellt med att tatuera här nämner hon ett motiv.
– Det ska vara den där jävla murgrönan.