I torsdags hade Unga Roma premiär av årets föreställning, ”Miranda Mirakel”. Ett 70-tal biljetter hade sålts och det var fullsatt. Nu är föreställningen så finurligt gjord att det faktiskt alltid är fullsatt. Bänkarna anpassas efter publiken och de yngsta får sitta på uppblåsbara luftmadrasser längst fram.
”Mirandas Mirakel” är en färgsprakande liten föreställning med stort skådespeleri. Skådespelarna välkomnas i ett tält och leds till scenen, en ö av sand i parken bakom ruinen. Här händer allt det dråpliga i snabb följd.
Hanna Bylund spelar Miranda med bravur. Ulrika Mannerfelts uppenbarelse, i blå prickig klänning med enorm bredd över stussen, är magnifik. Palle Poulsen dyker upp som narr.
– Miranda håll ut, sjunger han, och spelar själv ukulele med en gigantisk uppblåsbar simring runt magen.
Till stämningen bidrar musiken, där Alicia Söderman hanterar stråkar, strängar och såg.
När Miranda inte vill och, på barns sätt, trotsig och sur sparkar med armar och ben, då skrattar den yngsta publiken igenkännande.
Repliken är rapp, men det är ändå det akrobatiska kroppsspråket, med yviga gester och helt oväntade vändningar, som fångar intresset.
– Ingen människa är en ö, sjunger skådespelarna, och när Ulrika Mannerfelts och Palle Poulsens rollfigurer möts och tummar på att de är vänner, trots att de inte förstår varandra, då förstår publiken poängen.
”Miranda Mirakel” handlar om att hitta trygghet och bli vänner, utan rädsla, även om vägen dit kan vara stormig och inte alla gånger så enkel.