Romateatern skottar oss ned bland våra baksidor och frånsidor där alla de sju dödssynderna bildar ett enda mörkt nätverk. Högmod. Girighet. Avund och vrede. Allt i en vindlande dramaturgisk dans.
Det är ett namnkunnigt drama i klass med ”Hamlet” och ”Macbeth” man presenterar. Liksom dem fyllt av intriger, lurendrejerier, förnedring och död. I ett mångbottnat manuskript som också lånar in naturkrafter och förklädnader. I en av scenerna genljuder en passus där Hertigen av Albany dramatiskt kan sägas sammanfatta hela berättelsen; ”att människorna tvingas, precis som odjuren i havens djup, att äta upp varandra.”
På så sätt ett alldeles klassiskt Shakespearedrama i den tunga och tragiska skolan. Samtidigt till synes helt aktuellt. Ja. Pjäsen är naturligtvis översatt och moderniserad rent språkligt. Att iscensätta den ursprungliga texten kan kräva en hel kväll.
Här har man valt att skala ned i en pietetsfull tappning utan att förlora i själva intrigen. De båda hertigarna Cornwall och Albany har tonats ned till förmån för deras makar. De två äldre systrarna. Som i gengäld får större utrymme. Ett grepp som nog förenklar en smula i pjäsens alla vindlingar. Det är trots detta nog så komplicerat att följa intrigen med alla dess förvecklingar.
Snart två decennier sedan dramat uppfördes här förra gången. 2001. Med Sven Wolter som kungen.
Han som blir galen under pjäsens gång. Då iförd nattskjorta och viftande med sitt gråa skägg. Och Sten Ljunggren som Gloucester. Det är väl just vad jag minns från den dåtida och, vill jag minnas, storslagna föreställningen.
Huvudpersonerna i dramat är i första hand naturligtvis kungen – Lear – men även yngsta dottern Cordelia liksom Narren och Gloucester. I årets föreställning spelade av respektive Bengt CW Carlsson, Alicia Söderman, Janna Grönström och Sten Johan Hedman.
Bengt har som kung den gamla uppsättningen med Sven Wolter att brottas med. Vilket han gör med den äran och på sitt såväl personliga som inte minst rutinerade vis. Mer lågmäld än Wolter och, i mina ögon, därmed så mycket mänskligare. Utan de där stora åthävorna eller gesterna.
Söderman å sin sida gör ett känsligt och trovärdigt ungdomligt porträtt av sin gestalt och imponerar i än högre grad med sin träffsäkra sångröst.
Och nog presenterar också Janna Grönström en riktigt vass och återhållet elak narr precis på gränsen. Alldeles på pricken. Trots att hon fått hoppa in som ersättare för den ursprungligt tilltänkta skådespelaren.
Vid sidan av Bengt CW Carlsson utstrålar SJ Hedman, efter sina många år på teaterscenen, en underbar självklarhet och pondus som inte står någon annan efter. Men däremot skänker hela föreställningen ett slags trygghet. De utgör båda – Carlsson och Hedman - två erfarna ankare i premiärkvällens piskande brottsjö.
Musiken känns passande rå och nervig. Den bidrar, tillsammans med insprängda sånger, i hög grad till att höja föreställningens dramatiska nerv.
En rad om regissören. Sara Giese. Av vilken jag inte sett någon tidigare produktion. Hon har hur som helst haft ett krävande uppdrag. Inte minst, som sagt, i att banta ned textmassan till en hanterlig föreställning om ungefär två timmar. Ett gediget och stabilt arbete mitt i Shakespeares försök att förvirra och klä om.
I grunden är det mest fascinerande med Shakespeare kanske hans förmåga att just utveckla komplexa och parallella dialoger och intriger.
Här följer vi inte bara en enda berättelse men flera samtidigt. Här blottas inte bara enstaka svårigheter men en hel hoper av sammanflätade konflikter. Som råttan på repet på...ja. Du vet. Det är där vi alltid landar. I frågeställningarna. Och i de uteblivna fortsatt efterfrågade svaren. En människa är en människa är en människa.
Så håll hårt i spaden. Ja. Romateatern gör det galant. Gräver på i den tunga gotländska och allmänmänskliga myllan. Som vore den teaterns vatten och bröd. Äta. Och ätas. I vilddjurens tango. Nu i Roma. Under vår gotländska himmel prydd med de svarta kajornas ackompanjemang och luftakrobatik. Som i afton med åska och dunder intimt samspelar med själva föreställningen. Inte illa! Att ha sådan tumme med makterna. Grattis till Romateatern! En pigg och levande 30-åring.