Iiris Viljanen förvandlas till musikalisk snigel

En människa gör slut med staden och allt vad civilisationen heter och drar till skogs. Men snart blir hon varse att skogen inte bara är träd och svampar och trastens glada sång. Den visar sig vara mörk och djup och full av glömda hemligheter och väsen.

"Det vilda" är ett drömspel om den besjälade naturen, den som våra förfäder en gång fyllde med tomtar och troll, vättar och skogsrån. Men inte bara mystiska skogsväsen tar plats i skogen, utan också en nattfjäril, en skalbagge och en musikalisk snigel.

Snigeln spelas av artisten Iiris Viljanen, som tillsammans med kompositören Stefan Johansson och ljuddesignern Raimo Nyman har gett skogen en stämma och sånger.

– Det är knappt att man känner igen mig i dräkten, och den är ganska svår att spela i, men kostymerna har verkligen varit jätteinspirerande, säger Iiris Viljanen.

Kostymerna är signerade Jonna Bergelin och Mats Sahlström är den som har förvandlat Orionteaterns generösa scenrum till en mörk och trolsk urskog.

Skogen runt knuten

Djur och natur är ett stort tema i Iiris Viljanens prisade värv som låtskrivare. Den här gången har hon låtit sig inspireras av folktrons rika uppställning av mytiska väsen.

– Jag gillar skogsrån och hustomtar, sådana där som bor på gårdar. Näcken däremot är lite mer nyckfull. Inte så att han är otäck, men han är så där oberäknelig, säger hon.

Iiris Viljanen kan liksom föreställningens huvudperson längta till skogs ibland. Hon bor sedan länge i Stockholm men växte upp i en by i Finland med storskogen runt knuten.

– När jag var barn var skogen min lekplats, varje dag var jag där och lekte. Jag har fortfarande ett behov av att komma ut i naturen ibland, och jag har nog känt att det har varit större nu under pandemin, då jag har levt ett lite lugnare liv än vanligt.

Återförtrolla naturen

"Det vilda" var först tänk att bli en barnföreställning, berättar regissören Sally Palmquist Procopé. Men natur- och vildmarksboomen i samband med coronapandemin fick henne att ändra riktning och sikta in sig på en äldre publik.

– Dessutom har barn redan en syn på naturen som besjälad. Jag har själv småbarn och de har hjälpt mig att stanna upp och titta på en snigel, inte bara gå förbi den. Jag tror att vi behöver deras perspektiv om vi ska kunna återförtrolla naturen, säger hon.

I föreställningen söker huvudpersonen ett sannare liv genom sin skogsflykt. Men vad är egentligen "ett sannare liv"? Är det att leva närmare naturen? Sally Palmquist Procopé tror dels att det handlar om att se att man är del av någonting större.

– Skogen är en del av oss, och vi är en del av den. Det är något man måste förstå om den ska finnas kvar. Det finns saker i världen som är större än vad vi kan begripa. Det man måste göra är att överlämna sig åt skogens och naturens mysterium.