”I ropet efter fred bor nu kriget.” Så ungefär formulerar sig Göran Sonnevi någonstans i sin rika poesi. Och nog kan det vara en träffande rubrik också för vår tid då kanonmullret dånar längs floden Dnepr och fredens appeller har svårt att bli hörsammade bland skramlande vapen.
Kanske innehar teaterchefen Thomas Sundström en alldeles särskild känsla för tidsandan eftersom han fångat detta manuskript just nu. Kanske ligger tillfälligheter bakom. Hur som helst passar Länsteaterns uppsättning av ”På Västfronten intet nytt” som hand i nutidens sårade handske.
Erich Maria Remargue`s berömda roman om en grupp unga män som sänds ut till första världskrigets fasor är nämligen i sin kärna just ett rop på hjälp från skyttegravarnas ohyggligheter. Ett förtvivlat skri efter fred. Som i sin ursprungliga version blir berättelsen hos Länsteatern också en riktigt mörk historia. En fredsappell. Där krigets vansinne breder ut sig, Guds frånvaro blir uppenbar och döden för somliga en ren befrielse.
En grupp unga män åskådliggör i en kyrkolokal sina upplevelser från det gångna kriget där de själva allesammans dött och gått under. Här växlar kollektiva scener med inpass från personliga minnen och känslor. Alltsammans utan att förlora den röda tråden och drivet som för föreställningen framåt i tiden och berättandet.
Krigets ohyggligheter skisseras. Korta goda möten med vännerna vävs in. Ungdomlig kärlekstörst pockar. Uppror anträds mot pennalistiska befäl. Krigets ansikte skildras såväl i en kollektiv process som i enskildas livsöden och längtan bort eller hem. Både scenografin liksom, inte minst koreografin, är välgjord och verkningsfull.
Den tyske dramatikern och regissören Bertold Brecht har nog vinkat med uppskattning till vår teater då och då under deras arbete. Om inte annat så i sättet man använder musik och sång. Inte som självändamål utan för att understryka och förtydliga där så passar. För musik och regi svarar, som vanligt, Thomas Sundström medan skådespelarna utgörs av både nya och gamla bekantskaper.
Deras insatser är genomgående mycket goda så det vore synd att framhäva någon eller några i en så väl samkörd ensemble. I en något förkortad version kommer för övrigt föreställningen att spelas för öns högstadie- och gymnasieelever. Ur detta kommer säkert kunna växa många viktiga samtal. Om krig och fred. Och mer angelägen än så kan teater knappast bli.