I grunden handlar det om försvara livet, förklarar Suzanne Osten. I sin sista dramatik Àgnade sig Lars Norén Ät döden, ÀndÄ beskriver hon sin uppsÀttning av "Temps mort" som "en livskabaré" gestaltad av skÄdespelare, musiker, sÄngsolister och en dansare.
ââDe bĂ„de sjunger och dansar och hoppar runt, jag gillar det komediantiska, det Ă€r roligt, det Ă€r ett flöde av humor i det tragiska, och det finns en underhĂ„llningstanke. Alla vet att de ska försvinna, men de vill inte hĂ„lla pĂ„ med det. De vill leva och lyssna pĂ„ varandra, sĂ€ger hon och sammanfattar det som hon tycker kĂ€nnetecknar teaterkonsten i stort.
ââ- Teatern Ă€r vĂ€ldigt bra pĂ„ det, att tycka om och lyssna pĂ„ varandra.
NÀr Suzanne Osten blev tillfrÄgad av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm att sÀtta upp en av Lars Noréns sista pjÀser slöts en cirkel. I början av 1980-talet var hon en av de första som tog sig an den dÄ nyklÀckte dramatikerns verk. PÄ teatern talade man om en ny Strindberg, berÀttar hon. Under ett par Är samarbetade de och lÀrde sig av varandra, innan det tog slut.
ââJag var ju regissör dĂ„ och han var lyriker, det var en fantastiskt svĂ„r vĂ€rld att gestalta och det tyckte jag var kul. Det hĂ€r var textsjok som man aldrig hade mött, osorterat tankegods, hur sjutton skulle man göra det? Samtidigt var det möjligt att följa och kĂ€nslostarkt.
Manliga regissörer
Efter "En fruktansvÀrd lycka" satte hon upp "Underjordens leende" och dÀrefter en pjÀs för radioteatern.
ââSedan bröt han med mig, efter det hade vi vĂ€ldigt lite kollegialt samarbete, men vi hade en del. Jag har sett alla hans pjĂ€ser, han har inte sett mina. Jag hörde av mig, och den dĂ€r brytningen pratade vi aldrig om, han nĂ€mnde heller aldrig att jag hade hjĂ€lpt honom in i teatern. Han nĂ€mnde alltid de manliga regissörer som han tyckte var nĂ„got, det kanske var lite sorgligt, men jag gick aldrig under av det.
I sin uppsÀttning av "Temps mort" anvÀnder sig Suzanne Osten av sin egen dramatik för att förhÄlla sig till Lars Noréns. NÀr hon lÀste pjÀsen slog det henne att de nydöda i Noréndramat skulle kunna vara desamma som i hennes egen pjÀs "BesvÀrliga mÀnniskor", vars rollgalleri för övrigt jÀmfördes med Noréns "Personkrets 1:3" vid premiÀren.
I en nyskriven prolog lĂ„ter dramatikern Erik Uddenberg och Suzanne Osten nu dessa besvĂ€rliga â Ă„terigen spelade av Ann PetrĂ©n, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell â diskutera vad det betyder att spela i en NorĂ©npjĂ€s.
MĂ„na Klagshamn
"Ăven de döda sparkar en stund, i 14 sekunder", förklarar en av huvudpersonerna hos NorĂ©n. Ann PetrĂ©n spelar E, en 93-Ă„rig kvinna som en gĂ„ng suttit i Förintelsens dödslĂ€ger. Ann PetrĂ©n har förberett sig genom att lĂ€sa HĂ©di Frieds böcker men ocksĂ„ genom att gĂ„ tillbaka till den tvĂ„ngssjukskrivna barnbibliotekarien MĂ„na Klagshamn i "BesvĂ€rliga mĂ€nniskor" som inte lĂ€ngre vill lĂ„na ut böcker till barn.
ââEn rĂ€ttshaverist, sammanfattar Ann PetrĂ©n som har kvar "spĂ„r" av MĂ„na Klagshamn i "Temps mort".
Bland Susanne Ostens tillĂ€gg finns ocksĂ„ en svartklĂ€dd person (Rasmus Ălme) som dansar omkring pĂ„ scenen och ibland sĂ€tter sig vid regibordet. Vems skugga han kan vara sĂ€gs aldrig rakt ut men lĂ€r bli ganska tydligt efterhand.
Suzanne Osten hade gÀrna velat ha Lars Norén med i publiken.
ââJag hade hoppats att han skulle bli glad över att se vilken glĂ€dje den hĂ€r ordmĂ€ngden, och svĂ„righeter och olikheterna och temperamenten bereder mig som iscensĂ€ttare. Jag tycker det Ă€r skitkul att fĂ„ jobba med en sĂ„dan oformad text, en text som inbjuder en iscensĂ€ttare att med sin ensemble ge sig ut pĂ„ den hĂ€r resan.