Recension
En älskvärd föreställning. Och en trogen kärleksfull publik. Som skrattar, suckar och håller andan dikt an till skådespelets minsta vink. Och skapar långa varma applåder framför scenen. Länsteatern är tillbaka. Med säsongens flaggskepp klassikern ”Hjälten på den gröna ön”. En pjäs som skrevs för över 100 år sedan och gestaltar livet på en glest befolkad ö utanför Irlands brutna kust. 800 invånare. Kanske ett slags Fårö. Dessutom långt senare än Ibsens och Strindbergs naturalistiska dramer. ”Hjälten” har i modern tid satts upp såväl på Dramaten som stadsteatrarna i både Stockholm och Malmö. De olika manuskripten jag läser är båda översättningar. En första daterad 1951 med Bengt Anderberg vid pennan. En senare från Klas Östergren. Båda är mycket snarlika.
John Millington Synge var en författare som av sin irländske kollega och senare nobelpristagaren Yeats i Paris fick rådet att resa ut till landsorten. För att i nog mer romantisk än naturalistisk anda bekanta sig med irländarnas mustiga fantasi, deras historier och vardagsliv. Resultatet utgörs av en handfull dramer från denna utsatta miljö. Där han skrev om och utmålade människornas karaktärer som intrigernas bärande element. I stark kontrast till dåtidens moderna och i hög grad idéburna andra dramatiker. Som Ibsen i första hand. Med sitt ”Ett dockhem”. Eller kanske Tjeckov. Vilket för vår nutida förståelse gör att vi kan benämna Synge som en dramatikens friluftsmålare. En sentida arvtagare till Shakespeare eller möjligen Molière.
Så vad gör nu vår Länsteater med detta material? Det låter lite som om vi skulle behöva ett recept. Typ tag en klassisk text från teaterhistoriens överdådiga smörgåsbord, engagera en hel grupp utmärkta skådespelare, se till att få in lika delar unga stjärnskott som hugade veteraner, måla tempo och relationella perspektiv med regins hjälp. Och se till att alla talar gotländska!
Ett drama om ungdom och ålderdom, längtan efter tillhörighet och uppbrott likväl som äventyr såväl i fråga om kärlek som andra perspektiv. Där texten bjuder upp till dans i fråga om omväxlande tragik och humor, där relationer förändras blixtsnabbt framför våra ögon, där Evert Jansson lyckas med konsten att gestalta en fyllbult så verklighetstroget att jag direkt från salongen ringer Nykterhetsnämnden. Och den helt nyexaminerade skådespelerskan Nora Ericsson gör en fin och levande gestaltning av den unga längtande kvinnan. Ja. Den kvinnliga huvudpersonen. I övrigt är mitt intryck att de yngre skådespelarna är något bleka och endimensionella i sina karaktärer. Medan seniorernas mänskliga ammunition, naturligt nog, är så mycket mer kraftfull. Scenens uttryck får en större skärpa så fort de – Anna Jankert, Evert Jansson, Bengt-Åke Rundqvist och Lennart Bäck – får svängrum.
Iscensättningen är texttrogen nästan till tänderna. Vilket ger ett onödigt ålderdomligt intryck. Undrar gör jag då. Om inte ett grövre bearbetat manuskript skulle vara mer verkningsfullt. Och den bondkomiska sidan går i ett par scener så långt att den grundläggande dramatiska innebörden riskerar att gå förlorad. Det är ofta mer drabbande att blott ana eller antyda ett skeende eller en utsaga. Reglaget för allvar och eftertänksamhet skulle alltså tåla att skruvas upp. Knappen för buskis motsvarande ned. Men en balansgång är det. Och linan är slak.