I övrigt kommer pjäsen att ges som skolteater för öns mellanstadieelever varav några stycken återfanns i premiärpubliken.
I den till teater tillfälligt omgjorda gamla La Scala-salen på Kulturrum spelas denna föreställning om ett spännande människoöde från andra världskriget. Ena kortsidan är belamrad med koffertar och lådor medan den andra visar en stadsmiljö på vilken bild det ibland projiceras taggtråd.
Två skådespelare, Tobias Aspelin och Mikaela Hagelberg, gestaltar huvudpersonen polskan Irena Sendler samt en rad andra, fiktiva personer. Skeendet börjar i skolmiljö. Eleverna delas i klassrummet i två grupper, en för polska barn och en för judiska.
Den judiska befolkningen trängs senare ihop i kvarter innanför muren i Warszawa, ett effektivt sätt att spärra in den oönskade befolkningen. Men sådana fysiska föremål hejdar inte kärleken men skapar människoöden.
Avspärrningarna leder till Irenas protester och hon börjar smuggla ut barn på olika sätt till förstående polska familjer. Det första tar hon med på spårvagnen där han är skarpt tillsagd att inte prata jiddisch och har fått lära sig några polska glosor. "Som att hålla dynamit i min hand" menar Irena. Och plötsligt ropar grabben på jiddisch att han vill hem...
För att undergångsstämningen inte ska ta överhanden tryfferas föreställningen med lustiga avbrott som pizzabeställningar.
Irenas metoder förfinas men till slut avslöjas verksamheten. Själv ser sig Irena inte som någon hjälte. "Jag kunde räddat fler, jag gjorde bara något helt normalt". Hur många judiska barn Irena räddade finns det olika uppgifter om. I föreställningen nämns den hittills högsta jag noterat, 2 500.
Feltänkt är Mikaelas inledningsvis lätt docerande tal och överdrivna tyskskämt, sådana för mer tankarna till B-filmer om andra världskriget än engagerande nutida teater.
Men, föreställningen tätnar efter hand och man dras med i de öden som gestaltas och som har den gemensamma nämnaren splittring. Alla personer beter sig inte heller som förväntat. Spårvagnsföraren visar sig exempelvis vara en hjälte i stället för en angivare. Sådana oväntade gestaltningar lyfter skeendet på kvalitetsstegen.
Scenduon lyckas väl med att agera de olika personerna och att spelmiljön är komprimerad innebär att det är lättare att hålla målgruppens intresse uppe spelet igenom. Därför lär "Irena" komma att fungera för mellanstadieeleverna.