Teatern är, i alla fall i sin mest traditionella form, en långsam konstart. När pjäsförfattaren gjort sitt dröjer det åtminstone några månader innan ridån går upp.
Av den anledningen kan det vara svårt att röra sig i takt med samtiden; den som vill vara ”brinnande aktuell” hamnar lätt på efterkälken, för verkligheten sprintar alltid vidare med jättekliv. Så har jag känt emellanåt då scenkonstnärer försökt göra teater av flyktingkrisen.
Den frågan, om pjäsen som spelas är aktuell eller inte, ställs öppet i Unga Romas ungdomsuppsättning ”Att bossa en bitch”. Förlagan, Shakespeares ”Så tuktas en argbigga”, är en ökänt dammig historia om hur den frispråkiga och självständiga ”satmaran” Katarina kuvas till undergivenhet.
Det är, med föreställningens egna ord, en riktig skitpjäs. Varför iscensätta den i så fall? tänker kanske somliga.
Det märkliga med oförblommerat misogyna texter är att de låter sig läsas på tvären: Handlingen förblir densamma genom århundradena, ändå drar vi andra slutsatser än 1600-talspubliken.
I manusförfattaren Lotta Gruts bearbetning förvandlas ”Så tuktas en argbigga” till snillrik metateater där skådespelarna brottas med figurerna i rollhäftet. Mot sin vilja spelar de dessa förlegade könsroller, precis som vi gör i vår vardag. Den som tafsar eller beter sig olämpligt kan alltid skylla på scenanvisningarna.
Ja, detta är faktiskt ”brinnande aktuell” samtidsdramatik. Pjästexten påbörjades för länge sedan, men den har uppenbarligen uppdaterats efter metoo-rörelsens framväxt. Hashtagen omnämns uttryckligen i föreställningen, som också avslutas med de laddade orden ”jag med”.
Dålig teaterkritik känns ofta igen på att skribenten fokuserar mer på manus än skådespelare, regi och scenografi. Här finns dock skäl att bryta mot regeln. Unga Roma sköter allt det där galant – som vanligt. Men det är Lotta Gruts och hennes manus förtjänst att uppsättningen blir så drabbande.
Med en sämre författare hade metoo-anspelningarna framstått som en påklistrad efterkonstruktion. Så är inte fallet när Lotta Grut håller i pennan.
Det är som om hon med metoo bara fick ett bättre ord för det hon ville uttrycka från början.
Förvisso ger hennes text inga färdiga svar. Den är mer intresserad av att öppna för en dialog: Hur ska vi vara mot varandra egentligen?
Om premiären ägde rum om ett halvår hade jag förväntat mig mer.
I dagsläget, när uppropen ännu avlöser varandra, är det nog att ställa frågan.