När Martin Schibbye och Johan Persson frigavs från Kality-fängelset i Etiopien, efter 438 dagar i fångenskap, lovade de att ta med sig sina medfångars berättelser ut i friheten.
Många var som de: Journalister och förattare som arresterats på lösa grunder för samröre med terrorister. Men ingen annan hade turen att komma från Sverige, med den mediabevakning och de politiska muskler det innebär.
Under våren har Martin Schibbye och Riksteatern turnerat genom landet med föreställningen ”Kality”, som dramatiserar erfarenheterna från fängelset i Etiopien.
Tidigare i veckan kom turen till Gotland, då den framfördes på Länsteatern som en del av programmet Kultur i Almedalen.
”Kality” beskrivs kanske enklast som ett dokumentärdrama. På det ödsliga scengolvet står fyra strålkastare och lika många stolar. På dessa sitter Martin Schibbye och skådespelarna Angelica Radvolt och David Lenneman. I varje föreställning gör dessutom en lokal journalist en av rollerna (här på Gotland GA:s Vilda Engström).
Med sig har de fyra svarta pärmar som rymmer de människoöden Schibbye fick insyn i under fångenskapen.
”Kality” växlar mellan rena uppläsningar och iscensatta episoder. För det mesta förlitar den sig dock på det rena och oförställda ordet.
Det är förståndigt att inte göra teaterspektakel av det hela, och helt i linje med den journalistiska ambition som finns i föreställningen.
Samtidigt väcker det frågor. Det finns åtskilliga sätt att berätta en berättelse – så varför välja just teatern? Svaret är på sätt och vis självklart: Varför inte?
Det här är ett sätt att sprida berättelserna, och det ena utesluter inte det andra.
Med det sagt brottas jag ändå med den form som valts. Ämnet är angeläget, och det råder ingen tvekan om att uppsåtet är ädelt. Men – blir bilderna från insidan av fängelset verkligen mer drabbande än om vi, till exempel, skulle ha tagit del av dem under en föreläsning?
Jag är inte så säker på det.
Ofta upplever jag snarare att teaterinramningen skapar onödig distans till innehållet.
Martin Schibbye är inte skådespelare; rollen – Martin Schibbye – kräver heller inte att han ska vara det. Hans närvaro på scenen blir en påminnelse om att inget av det vi ser är påhittat, att textens alla jag motsvarar jag av kött och blod.
Men Schibbyes teaterovana märks dessvärre i hans lite stela och ansträngda sätt att framföra texten. Jag kommer på mig själv flera gånger med att tänka mer på hans röst och manér än på vad han säger.
I viss mån hamnar därför de andra fängslade journalisterna i skuggan av hans personlighet – även om avsikten var den rakt motsatta.
Det är kanske elakt att avsluta texten så, men jag tror inte att upphovsmännen misstycker.
Till skillnad från journalister på många andra ställen i världen riskerar jag inte fängelse när jag skriver kritiskt.
Och det är en seger, oavsett vad.