Att spela teater för skolungdomar i puberteten är ett riktigt sisyfosarbete. Vuxna vill gärna att barn och unga ska få upp ögonen för denna anrika kulturyttringen. Men oavsett hur bra man lyckas kommer stora delar av den tilltänkta målgruppen att stöna och stånka besvärat i bänkraderna. Till och med vi som senare i livet fick till yrke att gå på teatern kunde känna så där – att det hela var lite töntigt.
När jag ser Länsteaterns senaste barn- och ungdomssatsning ”Hjärnpunka”, som hade premiär i torsdags, kryper det återigen i skinnet på mig.
Det betyder inte att ”Hjärnpunka” ska avfärdas som en dålig föreställning, för effekten är i högsta grad avsedd. Pjäsen, eller musikalen, bygger på Staffan Cederborgs ungdomsbok med samma namn, och mycket av den handlar just om de där situationerna när kallsvetten tränger fram i den finniga pannan och man gång på gång frågar sig: Varför, varför, varför sa jag så precis nu?
I huvudrollen som tonåringen Leo syns Erik Törner, som även skrivit musiken i föreställningen. Leo är som de flesta 13-åringar olyckligt kär, socialt awkward och fumlig i största allmänhet. Det rör sig om en ganska enkel och anspråkslös historia om hur svårt det kan vara att navigera genom tillvaron i den åldern – då det absolut värsta man kan beskyllas för är att vara barnslig.
Som vuxen upplever man det som försiggår på scenen med viss distans. Det är ganska skönt faktiskt. Samtidigt innebär det att ”Hjärnpunka” aldrig riktigt griper tag i mig, så som flera av länsteaterns tidigare ungdomsföreställningar lyckats göra. Även om det kryper aningen i skinnet så slipper jag numera kallsvetten. Det blir mest ett konstaterande att ja, ungefär på det viset var det i 13-årsåldern.
Men jag hör ju heller inte till den målgrupp som pjäsen har i åtanke. Jag kan omöjligt veta vad den yngre publiken kommer att tänka om ”Hjärnpunka”, men jag föreställer mig att igenkänningsfaktorn blir desto mer drabbande för deras del. Att ta den vanliga reaktionen när man spelar för ungdomar – ööö, gud, pinsamt, töntigt – och göra ungdomsteater av det är i någon mening ett genidrag av länsteatern och regissören Thomas Sundström.
Jag vågar påstå att detta är en bra introduktion till teatern och att föreställningen nog kan öppna ett och annat öga – även om ytterst få av de nyfrälsta skulle våga erkänna det högt så att alla hör.