Nu finns också en av hennes konstfullt handvävda mattor representerad i Nationalmuseums samlingar.
– Det har titeln ”Jag mår illa av hantverk, men vill spy av konst” och visades på Konstfacks vårutställning i Stockholm, berättar hon på telefon från Stockholm.
I våras gick hon ut Konstfack med en kandidatexamen i konsthantverk/textil och har sedan dess tilldelats sex stora stipendier.
– Stipendiepengarna ger mig möjlighet att arbeta i ateljén på heltid, och jag har kunnat köpa mig en ny stor vävstol med kontramarsch, konstaterar hon.
Josefin Gäfvert arbetar processinriktat och idébaserat och överför sina idéer i textil.
– Det blir som en abstrakt berättelse översatt i form, teknik och färg, förklarar hon.
Hon är 28 år, kommer från Vibble, bor i Stockholm och har sin ateljé, som hon delar med sex andra textilare, i Årsta.
Tillsammans med sin syster Anna Gäfvert, som är keramiker, driver hon Fide ateljé med sommarbutik vid familjens sommarställe.
Hösten har varit en intensiv period för Josefin Gäfvert med en rad utställningar, bland dem ”En matta som liknar mig” på GKF i Visby och ”Textila undertexter” i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg.
– Nästa höst ska jag ha en egen utställning på HV, Handarbetets vänner, i Stockholm. Då vill jag visa något nytt, och satsar på objekt som kan passa och fungera i stadsmiljö, förklarar hon.
Trasmattor vävs ofta med inslag av återbrukat tygspill, men Josefin Gäfvert färgar själv sitt inslag med ullgarn som hon fått sponsrat av svenska Kasthall.
– De flesta av mina mattor är inte trasvävar. Jag väver helst i ull, både i varp och inslag, förtydligar hon.
Hon arbetar i stora format och uttrycker sig med en kreativ twist i sina objekt som traditionellt setts som en bruksvara att lägga på landsbygdens golv.
– Ofta blir mina mattor vägghängda, men nu utmanar jag mig själv att ta fram mattor för golv som passar och fungerar i stadsmiljö, förklarar hon som just nu har en mattväv på gång i ripsteknik.
Inspirerad av traditionella mattor skapar hon något nytt utifrån gamla tekniker som rosengång och dräll.
Med titlar som ”Gorillamamman”, ”Hustrun eller horan” eller ”Det lilla monstret” utmanar hon bilden av en vanlig matta.
I sina senaste utställningar har hon undersökt vävens och kvinnans historia och nutid, med fokus på hur kvinnans situation har påverkat hur väven ser ut.
– I ”En matta som liknar mig”försökte jag förstå varför väven är så präglad av tradition, när min egen upplevelse av vävning är att jag inte kan väva något annat än en abstraktion av mig själv, förklarar hon.