2012 skrev Lennart Hellsing en dikt som känns som att han förbereder sig för att detta livet ändå tar slut till slut:
Väntar avgång, när signalen
kommer är man förberedd.
Pärleporten... Högtidssalen
där man äntligen blir sedd.
Hur tänkte han – att äntligen bli sedd. Är det eftermälet? Nog blir han sedd i dessa dagar. Eller vill han bli sedd i Högtidssalen – av vem?
Det här är en dikt som lyfts fram i det litterära sällskapet – Lennart Hellsing-sällskapet – som bildades 2009. Där kan man bli medlem (nä, kusin blir man) och årsavgiften är 191 kronor. Typiska Hellsing-signaler.
På sällskapets hemsida skriver professor Lena Kåreland nu en inkännande text om författarskapet. Kåreland som ägnat mycket av sin forskning åt barnboken och inte minst åt Lennart Hellsing.
Hon lyfter fram Hellsing som nydanare, modernist och utmanare, men också att han var djupt förankrad i den klassiska litteraturen. Hans skicklighet med blankvers är omvittnad, lite i Shakespeares anda.
Lekfullheten är ju påtaglig, det vet vi från hela långa listan av barnböcker med ramsor och överraskande rim. Han kunde också skoja med författarkollegor i sin närhet:
Ekelöf och Lindegren.
Och skogen full av nötter.
Hejom fejom fallerallera!
Och dikten dansar vidare.
Men utan några fötter.
Hejom fejom fallerallera!
Jo, den rimmade versen och versfötter försvann allt mer i poesin. Men Hellsing behöll för det mesta detta. De halsbrytande rimmen var hans signum.
Men han var också filosofiskt djupsinnig och kombinationen lärdom och lekfullhet gjorde att han kunde nå fram till läsare i alla åldrar, ibland med viktiga och existentiella budskap, även om han egentligen inte tyckte att konsten skulle vara pedagogisk.
De litterära priserna lät inte vänta på sig. Många är de – allt från Nils Holgersson-plaketten 1951 till Svenska Akademiens stora pris 2014.
Poeten Hellsing har ofta glömts bort. Men författarskapet började med poesin. Redan 1944 deltog han med nio dikter i antologin ”Ny lyrik”.
Poesin var uppenbart viktig för honom genom åren. 13 lyriksamlingar gav han ut. Åtta fram till 1964, därefter är det ett hopp till de resterande som han publicerade under det sista dryga decenniet. Poesin kom därmed att omfamna hela författarskapet.
1945 ger han ut sin första diktsamling, ”Akvarium”, på Bonniers. Naturlyriskt, men också tänkvärdheter att bära med sig. Som till exempel: ”Vad det är tungt att ha ett mål/ när tusen vägar locka” eller ”Hela världen är full av hus/ men ett av dem/ vet bara vi två om” eller ”Att leva är att resa – färdas ständigt/ på rummets båt bort över tidens vågor”.
Där finns också ljuvliga kärleksfulla rader: ”Att vakna upp medan du ännu sover/ smeka din arm, kyssa din axel/ Borra in ansiktet i ditt hår/ och lösas upp av din doft”. Man får ta ett extra andetag för sådana upplevelser som också kan finnas i ens närhet.
Den andra lyriksamlingen, ”Kalejdoskop”, Bonniers 1946 med undertiteln ”Impressionismer”, finns det anledning att stanna upp vid. Här fortsätter det naturlyriska och kärleksfulla. Men här finns också ett avsnitt ”Karlsövår” med elva dikter från Stora Karlsö. Som börjar med den vackra ”Näktergalen i Hien”:
Kungsfåglarna som hela dagen lekt kurra-gömma
i buxbomhäcken
har plötsligen blivit stilla
inspektorn har fällt sin rullgardin
sillgrisslan lagt sig till ro
på sitt toppiga blåa ägg.
Hela himlen är dunigt gråviolett
som ringduvans bröst.
Men vem är det som visslar
med förtrollad tunga i valnöts-lunden
långt sedan solen doppat
sin röda haka i havet?
Nog kan man beröras av denna kärleksförklaring till naturen. Och dessutom är det ju en god marknadsföring av Stora Karlsö.
Så vandrar han runt ön med sin dikt och träffar på orkidéer, korpar, grottan Stora Förvar, den beskäftiga strandskatan och landisens lämningar.
Så stillnar ön:
Fläderträdens bofink har tystnat
Koltrasten sover på skafferi-taket …
Genom dimman strilar ett fint regn
över den torra hedens smultronblommor
och strandstupens vilda murgröna.
Lennart Hellsing var med sin stillsamma framtoning genom alla år också poet och en obotlig lyriker.