I maj 2004 försvann 22-årige Carlos Pizarro spårlöst från ett gruppboende i Jämtland. Elva år senare dödförklarades han, men fallet förblir ouppklarat och någon kropp har inte hittats. I dokumentärserien "Fallet Carlos" avslöjas dock nya detaljer som inte ens polisen lyckats gräva fram.
Johannes Hallbom, som tidigare gjort uppmärksammade dokumentärer som "Fallet Kevin" och "Experimenten", fick först nys om historien genom journalistkollegan Bo-Göran Bodin.
– Han hade läst en insändare skriven av en polis som var inblandad i utredningen. Han kunde inte släppa fallet. Det störde honom otroligt att polisen inte hade kunnat klarlägga vad som hänt Carlos för 18 år sedan. Där fanns en ingång, tyckte Bo-Göran, och en person som det skulle vara intressant att intervjua, säger Johannes Hallbom.
De bestämde sig för att titta närmare på storyn. Och ja, parhästen Jakob Larsson anslöt till teamet.
– För en journalist med privatspanartendenser kickas så klart något igång när man ställs inför ett försvinnande. Det började med att vi ville försöka ta reda på vad som hände Carlos egentligen. Men under arbetet med fallet tonade en annan bild fram, en som kanske säger något samhället vi lever i, berättar Johannes Hallbom.
Samhället där allt detta utspelades var Strömsund, en liten ort i Jämtland med knappt 4 000 invånare. Till saken hör att Carlos var född med en kromosomförändring och hade autism.
– Alla visste vem han var. Han brukade synas på samma platser var och varannan dag, hejade på alla och så. Men när han försvann var det som om de flesta av människorna i byn knappt ville minnas honom. Polisen säger att de mötte en kompakt mur av tystnad, och det gjorde även vi. I början.
Hur ska man förstå denna tystnad?
– Jag kan känna igen det där från Gotland. Strömsund är ett samhälle där alla känner alla. Då vill man inte vara den första att berätta vad man vet. Kanske är man orolig för att andra, någon man är rädd för, ska få reda på att man lämnat uppgifter till polisen.
Men till slut, efter många ihärdiga försök, började ortsborna öppna sig för dokumentärfilmarna.
– Det är väl ett rättspatos som aktiveras. Att man någonstans känner att man vill berätta det man vet. Fast det krävdes många samtal för att nå dit. Vi kunde sitta flera arbetsdagar utan att få fram något, men så plötsligt får man en ny pusselbit som kan läggas till helheten.
I en hyllningskrönika till "Fallet Carlos" skriver DN:s Johan Croneman att serien är en upprättelse för landets privatspanare.
Du använde ju själv det ordet nyss. Är det så du ser dig?
– Haha, jo ... Det har väl hänt genom åren att jag sneglat på större fall, som Palmemordet, och funderat en del: Kan jag se något som ingen annan har sett? Men som journalist har jag såklart verktyg och metoder som andra privatspanare saknar.
Finns det något gotländskt fall du skulle vilja sätta tänderna i?
– Det är väl hotellmordet i så fall. Det är en gåta hur en sån sak kan hända i en liten stad som Visby och polisen inte kan lösa det. Precis som i fallet Carlos sköttes inte utredningen särskilt bra i början, vet jag från källor. Men – det är många på den bollen, så det känns tveksamt om det kommer bli aktuellt för mig att göra något om hotellmordet.
Vad säger privatspanare Hallbom om Palmemordet då? Var det Skandiamannen?
– Ingen kommentar.