Carl Michael Lundberg kastar sig över kaffebryggaren så fort han passerat galleriets tröskel. Så här dags befinner han sig vanligtvis i sin ateljé med en full termos.
Rutiner är viktiga för konstnären, som är bosatt i Norberg och nu ställer ut för första gången någonsin på Gotland.
Hans bildvärld är färgsprakande, drömsk och expressiv. Den befolkas av kattdjur och fantasiväsen i omöjliga ställningar. Bilderna är föreställande, men de föreställer inte världen så som många av oss känner den.
– Motiven kommer till mig i drömmen. Om jag märker att, ”det här blev ju för bra”, så börjar jag om. Det där brukar vara ett tecken på att man faller tillbaka på något vanemässigt.
På frågan varför det är så mycket katter i hans konst kommer han på sig själv med en efterkonstruktion.
– De symboliserar något mystiskt i tillvaron, och ... Fast när jag tittar på bilderna här är de ju inte så värst mystiska. Jag gillar väl katter helt enkelt. Jag skulle gärna ha en själv.
Carl Michael Lundberg blir ofta påklistrad etiketten naivist.
Känner du dig hemma i den beteckningen?
– Som konstnär ser jag mig själv mer som en surrealist. Men som människa – nog är jag naiv. Jag vill alltid tro det bästa om alla jag möter.
Precis som i en barnbok bär hans bilder alltid på en berättelse. Inte så konstigt, med tanke på att rötterna till hans konstnärskap finns i tecknade serier, säger han. Först Tintin och senare i livet Galago och underground-serier.
Carl Michael Lundberg tappade dock ett tag kontakten med denna ådra. Det dröjde till 2010 innan han hittade tillbaka.
– Jag hade en period innan det då allt jag gjorde var abstrakt och informellt. Skapandet gick i svartvitt och var ångestladdat. Alltid ”nej” och ”ska jag verkligen göra så här?”.
En tub akvarellfärg blev räddningen. När han började med denna teknik, som han numera nästan uteslutande arbetar inom, återupptäckte han färgerna, glädjen och det spontana. 2010 var också året då de där rutinerna, som vi var inne på tidigare, började ta form.
– Jag målar i genomsnitt en eller två bilder om dagen. När man bestämmer sig för att ha den takten så försvinner det där ”nejet”. Bilderna uppstår nästan av sig själva. Det känns lite som att passivt lyssna på radio, säger Carl Michael Lundberg mellan kaffeklunkarna.
Paradoxalt nog blev rutinen i vardagen ett motgift mot det vanemässiga i skapandet.
