Det sägs ibland att vi skulle leva i en bättre värld om barnen fick bestämma. Jag är inte så säker på det.
Donald Trump, denna förvuxna pojkslyngel, kan anföras som varnande exempel: Med en barnrumpa vid makten blir världen en sandlåda.
När jag för en tid sedan skrev om Eva Jacobsons ”I ateljén”, som inledde säsongen på Körsbärsgården, stannade jag särskilt vid barnet som varelse och konstnärlig inspirationskälla. Under tisdagen invigdes ytterligare en utställning på konsthallen, konstnärskollektivet Myckets ”Luftslottet”, och mönstret blir allt tydligare.
Det uttalade temat i Sundre den här sommaren är rum – men det hade lika gärna kunnat vara barn.
Sambandet mellan rum och barn har aldrig slagit mig tidigare, nu känns det självklart. Trädkojor, kuddfort, flick- och pojkrum – ungar tycks ha ett starkt behov av en markerad gräns mot yttervärlden.
Den som är psykoanalytiskt lagd skulle kanske hävda att det handlar om en omedveten längtan tillbaka till tryggheten i livmodern.
Freud & Co:s läror må vara trams, men de känns relevanta i sammanhanget. Konstnärskollektivet Mycket sticker inte under stol med att inspirationen till ”Luftslottet” kommer från Niki de Saint-Phalles klassiska ”Hon – en katedral” – installationen som släppte in besökaren i en jättekvinnas kropp. Det krävs inte särskilt livlig fantasi för att gissa sig till vilken kroppsdel man gick in i.
”Luftslottet” består av två uppblåsbara tält, som för tankarna till mer oskuldsfulla företeelser. Själv tänker jag på sommarlov och läger.
Här finns djungeldjur, gångar att krypa i och mjuka mattor att ligga på. Katedraltanken från Niki de Saint-Phalle går igen i de valvliknande formerna – ändå känns detta mer som lekland än konsthall.
Inte mig emot. Utställningarna på Körsbärsgården kan vara ganska kyligt intellektuella. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men jag upplever lekfullheten som en frisk fläkt.
”Luftslottet” är det renaste uttrycket för inriktningen i år – och det mest naiva.
Därmed inte sagt att den saknar allvar. Utställningen har undertiteln ”när vi bygger den stad vi vill leva i”. Allting vi ser är resultatet av återbruk av plastkassar och skräp. Indirekt ger det bilden av en bättre framtid med hållbarheten som motto.
Pessimisten gör så klart sin typiska tolkning: Ett luftslott, lika omöjligt i praktiken som att återvända till livmodern.
Men barn är bara i undantagsfall olycksprofeter, och varför skulle vi egentligen vara annorlunda?
”Att bygga den stad vi vill leva i”, om så bara i fantasin – en vacker tanke som tröstar mig.
Kanske är barnrumpan i Vita huset inte ett varnande exempel, bara ett mycket dåligt exempel.