Landskapsmåleri är något som får somliga att rynka på näsan, åtminstone om man rör sig i finare kretsar.
Det gick väl för sig när Brueghel och de andra mästarna pysslade med det på 1500-talet – men 2017?
Torbjörn Limé, tidigare rektor på konstskolan och numera konstnär på heltid, gör ett försök att damma av genren med sin utställning ”Den gotländska jorden”.
Limé tycks vara medveten om hötorgspotentialen, och har därför har valt en ganska udda infallsvinkel.
Till skillnad från andra landskapsmålare intresserar han sig inte för bildsköna vyer. Konstnären hittar istället sitt motiv när han sänker blicken, från himlen och horisonten ner till marken vi står på.
Det är en fruktbar idé, för där finns mönster och former som sällan syns i konsten annars. Impulsen kan väl beskrivas som naturalistisk, men resultatet påminner mer om abstrakta konstströmningar.
Brueghels landskapsmålningar handlar lika mycket om människan och hennes förhållande till naturen.
På Limés dukar syns inga människor. Ändå är hon indirekt närvarande i allt genom de avtryck hon lämnat efter sig. I målningen ”Efter sådden, Hejnum” ser vi till exempel djupa traktorspår i åkermark.
Även om det odlas och arbetas en hel del i detta landskap, så är frodig växtlighet sällsynt i Limés karga bilder.
Jag fastnar särkilt för hur bra han fångar sprickorna i den uttorkade jorden.
För den som sett Tina Marie Qwibergs Svt-dokumentär ”Sista skörden” blir det svårt att inte tänka i apokalyptiska banor.
De tidigaste målningarna ska ha tillkommit i fjol, så kopplingen lär vara en tillfällighet – ändå fördjupar den min uppskattning av utställningen, som nu känns desto mer angelägen.
Med ”Den gotländska jorden” visar Torbjörn Limé att landskapsmåleri 500 år efter Brueghel knappast är en omöjlighet – att det kanske till och med är på tiden.