Jag tjatar mycket om den rumsliga upplevelsen i mina konstartiklar. Det låter förmodligen rätt illa, lite som om jag, likt romarna, letade i inälvor efter någon sorts estetisk-metafysik sanning.
Så är knappast fallet, men när konst och utställningsmiljö blir oskiljaktigt samstämmiga kan jag uppleva själva rummet som besjälat – jag förmår inte uttrycka det på något annat sätt.
Därför gläder det mig att Körsbärsgården väljer att sätta rummet i fokus under sommarens utställningar. Jag har tidigare uttryckt min uppskattning för Eva Jacobssons ”I ateljén”, som inledde säsongen på konsthallen. Kerro Holmbergs ”Head in hands”, som invigdes i april, är väl värd ett besök den med. Efter att ha sett den senaste utställningen, av Stockholmsbaserade konstnären Martin Ålund, känner jag mig dock inte lika golvad.
Det är förmodligen orättvist att jämföra honom med Jacobsson och Holmberg, som arbetar utifrån diametralt motsatta principer. Jacobsson och Holmberg överväldigar betraktaren med sina myllrande och fullpackade utställningsrum.
Ålund är svalare och mera återhållsam i sitt förhållningssätt. Målningarna han ställer ut i Sundre kommer från bildsviterna ”Efterklang” och ”Självsvängning”.
Vid första anblick gör dessa abstrakta skapelser ett ganska monotont intryck. Men enkelheten är skenbar. Ålund jobbar med skulpturala element i många lager. Han talar mycket om ljuset och hur det lockar fram nyanser i målningarna.
Han betonar också vikten av hängningen, att man med rätt placering kan skapa en musikalisk effekt, där bilderna upplevs som ackord i ett musikstycke.
Det bör påpekas att utställningen inte var helt klar när jag såg den. Därför är det svårt att avgöra om han går i mål med sin ambition.
Intellektuellt sett konstaterar jag att tanken är god och det här har potentialen att bli riktigt bra. Men i det skick jag möter utställningen får jag aldrig den där upplevelsen av ett besjälat rum.