Det ljusa gallerirummet är fyllt av gråa blommor i skiftande nyanser. Från kransarna på väggen faller blommorna och breder ut sig över rummets golv, fyller ytan av förstelnade rörelser från ljust vitt, till mörkare strimmor av grått, för att i utkanterna ha en övervikt av mörka toner med vita strimmor. Konstnären heter Nina Salalaiko och är Körsbärsgårdens utvalda student från Konstfacks masterprogram. Salalaiko, född 1993, kommer från Riga där hon utbildat sig på Riga Art High School. ”Grey Flowers” består av glaserat stengods – ett material som konstnären själv gärna arbetar med. Till verket har hon format 1 000 blommor, och under processen hade hon ett tidsschema för hur många hon behövde göra på en dag för att bli klar i tid. Men hur många av dem som fortfarande är hela kan hon inte svara på. Hon berättar istället om hur flera av blommorna under visningen på Konstfack föll från väggen och krossades.
Hos mig väcker de sköra blommorna speciella förnimmelser; stengodsets hårda yta motsäger formernas sirlighet. Verket ger känslan av att själv befinna sig i ett stilleben där de gråa blommornas förstelnade konturer lockar oss att tillskriva dem rörelse, att föreställa oss den vind som format kronbladens vridningar innan torkans stillhet fått rörelsen att upphöra och växtligheten att gråna. Det är här som blommorna slits ur sin barocka inramning; den nedtonade färgskalan skvallrar om något helt annat och det är i kollisionen mellan färg och form som verket kommer till liv.
Salalaikos lek med motsättningar genomsyrar hela verket. Hon berättar att kransarna på väggen har samma form som de thailändska kransar som används vid bröllop, men att den vita färgen i denna kultur istället är kopplad till döden. Hon tillägger:
– Det finns inte heller några grå blommor, för bina skulle inte pollinera dem, säger hon.
Salalaiko inspireras av sekelskiftets dekandens och den fascination för döden som genomsyrade 1800-talets slut.
– Vi använder blommornas skönhet som dekoration, men när de börjar vissna och inte längre är vackra så kastar vi bort dem. Jag tycker att det finns en annan typ av skönhet, en skönhet i förfallet, säger hon.
När man står framför den här installationen är det slående hur levande men samtidigt hur otroligt döda dessa blommor är – som vore de fångade i sin egen tid. Här uppstår en känsla som kan liknas vid mötet med vissa fotografiska bilder där de passerade ögonblicken väcker känslan av det som har varit, men inte längre är. Och det är här – i vårt eget möte med verket – vår inskription av tid, och rörelse, som detkommer till liv.