1777 begav sig naturforskaren Jonas Falck till Fårö för att dokumentera öns förhistoriska djurliv. Fynden han gjorde där var hisnande; utifrån de egendomliga fossiler han hittade längs stränderna kunde han rekonstruera utdöda varelser som var helt okända för vetenskapen vid den tidpunkten.
Varför har jag aldrig hört talas om människan? frågar sig kanske den som kan sin naturhistoria.
Saken har sin naturliga förklaring: Jonas Falck är en helt och hållet uppdiktad figur, även om likheterna med Carl von Linné torde vara uppenbara.
Den som bluffar heter Ida Rödén, en Stockholmsbaserad konstnär som under två års tid reste i Jonas Falcks fotspår.
Resultatet kan nu ses på ”Utdöda vattenvarelser – återskapade iakttagelser från Fårö”, som visas på Galleri Gotland från och med i dag. Titeln är egentligen missvisande, för ungefär halva utställningen kretsar kring Falcks besök i Västerbotten, där ett meteoritnedslag orsakat märkliga mutationer hos djuren.
Formgreppet är hur som helst detsamma oavsett om vi befinner oss i Norrland eller på Gotland. Ida Rödéns akvarellteckningar hämtar inspiration från tidstypiska fältskisser och naturaliaaffischer. Varelserna förevisas demonstrativt ur flera vinklar – ibland även i tvärsnitt som blottlägger den inre skelettstrukturen. Flera av djuren är löst baserade på verkliga förlagor, men Rödén förser dem i regel med en fantasieggande twist. Den tingest som äter sin egen hjärna för att överleva kan tas som exempel.
Det hela påminner en hel del om Italo Calvinos romanklassiker ”De osynliga städerna”, i vilken Marco Polo roar den mongoliske kejsaren Kublai Khan med berättelser om platser som bara kan existera i drömmen. Calvino och Rödén hör på många sätt hemma i samma postmoderna tradition, där frontalkollisionen mellan upplysnings-ideal och fantasi är en vanlig ingrediens.
I grund och botten handlar det nog om förnuftets gränser och insikten att ett knivskarpt intellekt och en ogrumlad blick inte räcker för att förstå världen. En sann upptäckare måste också vara en drömmare, tycks Calvino och Rödén mena.
”Utdöda vattenvarelser – återskapade iakttagelser från Fårö” är en värld jag gärna går vilse i. Rödén har roligt när hon tecknar, och det märks på frukten av hennes arbete. Kanske skulle jag önskat mig att konceptet hade avspeglats mer i utställningsformen.
Att återskapa upplevelsen av ett pampigt naturhistoriskt museum i ett litet landsortsgalleri är så klart en omöjlighet. Men genom att presentera det hela likt vilken konstutställning som helst förlorar ”Utdöda vattenvarelser” något av sin egenart.
Rödén är påfallande konsekvent i sitt uttryck. När teckningarna radas upp på en vägg blir dock helhetsintrycket aningen monotont och jag kan sakna tempoväxlingar.
Jag vill betona att detta inte är en invändning mot konsten i sig.
Att det rör sig om ett konstnärskap av rang blir uppenbart när man bläddrar i den bok som Jonas Falck-projekt gett upphov till, ”Jonas Falck – Återskapade iakttagelser”.
Sittande i lugn och ro i skinnfåtöljen vid braskaminen kommer Rödéns kontrafaktiska naturhistoria äntligen till sin rätt.