Skjortor, halsdukar, koftor, kuddar, plädar – och till och med en bröllopsklänning i skimrande blått siden. I den gamla kalkstensladugården i Vall lämnar sidentygerna ett lyster i rummet. Oscar Almgren står vid en av de gamla handvävstolarna där ett tyg i naturvitt vildsilke håller på att vävas. Han pekar på hålkorten, som lämnar ett vackert mönster på sidentyget.
– Det här är datorernas urmoder, det är det första binära systemet, berättar han.
År 1833 startade Oscars farfars farfar KA Almgrens Sidenväveri i Stockholm. Det anrika sidenväveriet på Söder lades ned 1974, men 1991 återuppväckte Oscar sin farfars farfars skapelse ur sin törnrosasömn. Under sina år på sidenväveriet fick Oscar flera prestigefyllda uppdrag. Bland annat handvävde han det ljusblåa sidentyget ”Tre kronor” till Kinesiska salongen på Drottningholms slott. 1995 fick Oscar titeln kunglig hovleverantör.
– Det var spännande, det är tredje gången någon i vår släkt får den utmärkelsen, säger han.
Fram till år 2003 drev Oscar KA Almgrens Sidenväveri som ett levande museum. Därefter gjordes det om till en stiftelse, för att säkerställa att det unika museet skulle få vara kvar i sina originallokaler på Repslagargatan. Oscar valde då att lämna sidenväveriet. Familjen bestämde sig även för att lämna Stockholm, då hans fru Tuss hade fått jobb i Kairo som chef för strategiska förbättrings- och förändringsprogram i Nordafrika för telecomföretaget Ericsson. Men längtan tillbaka till Sverige fanns alltid där och efter några år i Kairo bestämde de sig för att återvända. Men inte till Stockholm. Tuss, som växte upp i Burs, längtade hem till sin barndomsö.
– Jag ville ändra livsstil helt. Jag ville göra något annat än att klättra i karriären, jag kände mig färdig med det, säger hon.
2008 flyttade familjen till Gotland och drömmen om ett sidenväveri på Gotland föddes. Men de var osäkra på om de vågade satsa.
– Det var svårt att hitta kopplingen eftersom Gotland är så starkt förklippat med ull, säger Oscar.
Men plötsligt en dag hörde han om Martin Ragnar och hans bok ”106 kg gotländskt mullmärssilke” på radion. Han förstod att Gotland hade varit Sveriges största producent av mullbärssilke på 1800-talet. Sedan visade det sig även att Oscars farfars farfar hade suttit i styrelsen för Sällskapet för Inhemsk Silkesodling, som köpte det siden som producerades på Gotland. Cirkeln var sluten.
– Det är Martins förtjänst att vi vågade satsa, säger Oscar.
I början arbetade de främst med import av högkvalitetsprodukter från Indien.
– Framförallt från Kashmir i Indien, säger Oscar.
Han håller upp en sjal gjord av pashmina och sveper handen över det himmelsmjuka tyget. Både kashmir och pashmina kommer från pashmina-geten. Men till skillnad från kashmir, som görs av all ull på geten, tas pasminaullen endast från hakan och ner till bringan.
– Det är en produkt som det fuskas enormt med. Men våra produkter är av renaste pashmina, säger Oscar.
Oscar och Tuss har gjort många och långa resor i silkets tecken. Under en av resorna i Indien kom de i kontakt med vildsilket. Oscar håller upp en kokong, liten som ett vaktelägg.
– Den här kan bli 1 200 meter tråd, berättar han.
Vildsiden är både ekologiskt och djurvänligt. Dessutom är det mycket människovänligt.
– Inget material i världen andas lika bra som vildsiden, säger Oscar och fortsätter:
– Vildsiden kommer från cynthiafjärilen, som äter bladen från castorträdet, vars olja även används för behandling av hudsjukdomen psoriasis. Så vildsilke är det vänligaste du kan ha mot huden.
På senare år har Oscar och Tuss mer och mer fasat över till egen tillverkning. En av deras främsta produkter är ett underställ i i vildsilke, som tidningen Jaktjournalen har testat.
– De gav det högsta betyg, de sa att det var det bästa de hade använt, säger Oscar stolt.
Deras nästa satsning är skjortor. Eftersom vildsilket andas så bra tar det inte heller upp någon lukt.
– Det passar bra i dagens stressmiljöer, säger Oscar.
För ett år sedan utvecklade de väveriet med tre industrivävmaskiner, som tidigare använts på ett nedlagt väveri i Danmark. Plötsligt kunde de väva en meter på tio minuter, istället för två meter på en dag. Målet är att väva halsdukar och plädar där de kan blanda silket med den gotländska ullen. Oscar drömmer även om att bygga en stor inglasad bur på baksidan av den gamla ladugården där han kan låta larver och fjärilar leva och skapa gotländskt silke.
– Det här har varit en resa som började med att jag tog med min silkessamling i en resväska till Gotland, säger Oscar.
– Och det är en resa som vi fortsätter, fyller Tuss i.