När Helen reser hem till Gotland varje vår bor hon hos sin syster Katarina i Valleviken, i ett av husen på röda raden som byggdes som arbetarbostäder under 1920-talet till cementfabriken i området. När vi kommer på besök en av alla soliga dagar i maj, packar de picknickkorgen med kaffetermos och saffranspannkaka. Vi åker till ön intill, Furillen, där de tar av sig sandalerna och går barfota i sanden, så som de alltid gjort.
– Frihetskänslan och gemenskapen – jag tror att det är därför som jag alltid bott på öar, säger Helen Hörlin.
Liksom sin pappa Hans Hörlin växte systrarna Helen och Katarina upp i Gotska Sandöns fyrby, med skogen, sanddynerna och havet som lekplatser. De var fyra fyrvaktarfamiljer som bodde på Gotska Sandön och alla barn lekte med varandra oavsett ålder.
När Helen skulle börja skolan flyttade de till Gotland tillsammans med sin mamma Kerstin, för skolan på Sandön hade stängt ner 1963, samma år som Katarina föddes. Deras pappa fortsatte jobba på Gotska Sandön, dit barnen reste på helger och lov.
1968 utnämndes Hans Hörlin till fyrmästare vid Gotska Sandöns fyrplats och efterträdde sin far Gunnar Hörlin. När fyren automatiserades två år senare, 1970, upphörde en epok i Gotska Sandöns historia. Fyrvaktare hade bott här året runt sedan fyren vid Bredsand tändes första gången 1859.
Hans fick ett erbjudande av Naturvårdsverket att fortsätta sitt arbete på Gotska Sandön, som tillsynsman och platschef, och blev kvar där fram till sin pension 2002.
Den här eftermiddagen på Furillen blir en vit skogslilja, som växer just där tallskogen övergår till strandäng, nyckeln till Sandö-minnenas port: nattviolen, som doftade och lyste på skogsängen om nätterna, försommarens backtimjan på burgen som de sprang över på väg till Bredsandsudde och sensommarens ljungkantade stigar. Nu tänker de på tystnaden under vintrarna där ute, när ön bäddades in av snötäcket och isen hade lagt sig på havet. De tänker på somrarna, då deras mamma gav dem en påse med bullar och saft på morgonen, som de tog med sig till dagens lekar på stranden.
– De vuxna litade på oss, vi hade en väldig respekt för havet och hade tidigt fått lära oss att se upp för strömmarna, säger de.
Barnen följde ofta med ut och fiskade, och var med och rensade och rökte fångsten.
– Pappa lärde oss tidigt att köra utombordaren. De vuxna la näten och drog och vi körde båten, berättar Helen och fortsätter:
– När man växer upp på ett sådant här ställe spelar det ingen roll om man är flicka eller pojke, vi blev uppfostrade på samma sätt. Jag körde båt, jeep och jagade hare innan jag fyllt 16 år. Det var helt naturligt och ingen som ifrågasatte det.
– Flera somrar fiskade vi ”buttar”, piggvar, som kom in vid Bredsandsudde för att leka när det var lågvatten. Vi simmade med en snorkel och fångade dem med händerna, berättar Katarina Hörlin.
Söndagsmiddagen bestod av vad naturen hade att erbjuda: hare, sjöfågel eller lax. Proviant fick de från Gotland var tredje vecka och farmodern Fanny hade potatisland och höns.
– Alla hade sina egna svamp- och bärsällen och var väldigt noga med att ingen annan skulle följa efter när man gav sig ut, säger de.
Här i den solvarma sanden på Furillen seglar minnena över tid, hav och land till första mötet med en annan ö, Zanzibar utanför Afrikas östkust. Systrarna bestämde sig för att resa jorden runt tillsammans när Helen var 28 och Katarina 25 år.
– Många i min omgivning tyckte att jag borde skaffa familj, Volvo, villa och vovve, men jag tyckte mest om att resa, säger Helen och ler.
– Ja, det var väl dags för oss båda att bestämma oss vad vi ville bli och vad vi skulle studera, säger Katarina, som efter gymnasiet hade arbetat på restauranger, ombord på kryssningsbåtar på Östersjön och som besöksvärd på Gotska Sandön sommartid.
– Jag ville fortsätta jobba vid fyrar och lotsstationer, men de avbemannades ju en efter en. Innan vi reste var jag på fyrplatsen Understen vid Ålands hav, där farfars far hade arbetat en tid, berättar Helen, som också hade tillbringat några säsonger som besöksvärd och tillsynsman på Sandön.
De landade i Nairobi i Kenya och åkte över gränsen till Tanzania. Året var 1989 och Zanzibar, som varit kommunistiskt och stängt för besökare, hade nyligen öppnat för utländska investerare.
– När vi kom dit fanns ingen turism på ön, där man främst levde på fiske och odlingar. Vi kom fram till Zanzibar i soluppgången. Hamnen luktade kryddor och stenstaden är en gammal handelsstad som Visby var under Hansatiden, berättar Helen.
– Ja, det var hela konceptet: korallö, kalksten, handelsknut och fiskare som fick oss att känna oss hemma. På platsen där vi byggde hotellet finns det till och med raukar, säger Katarina med ett leende.
De skulle bara stanna en vecka, men när de stod i hamnen och väntade på båten som skulle ta dem tillbaka mötte de en man som presenterade sig som Mr Ali. Det visade sig att han var direktör för turistministeriet på Zanzibar, och han frågade om de skulle vara intresserade av att bygga ett hotell. De följde med honom i jeepen för att titta på olika landbitar.
– Vi var nyfikna och började fråga folk om möjligheter att bosätta oss där. Vi berättade att vi växt upp i en nationalpark och jobbat med turister förut, säger Katarina.
De bad om att få se en öde strand och hamnade i Matemwe på nordöstra sidan.
– Vi gick till byn och bad om lov och sedan byggde vi en liten palmbladshydda på stranden där vi kunde bo medan hotellbygget pågick, berättar Helen.
– Vi hade redan fått lov av regeringen att bygga där uppe på en klippa, men det är viktigt att få med sig byborna också, menar Katarina.
De byggde hotellet tillsammans med byborna, som fick namnet Matemwe Bungalows, med tolv rum och en restaurang. Helen tog hand om den administrativa delen och Katarina den praktiska med matlagning som främsta uppgift, vilket var en fröjd med öns rika förråd av råvaror och kryddor, berättar hon.
– Många frågar oss hur det var att göra affärer som kvinna i ett land där business traditionellt sett är ett manligt område. Invånarna på Zanzibar är generellt väldigt hjälpsamma. Om man är ärlig och rättfram får man precis samma sak tillbaka, säger Helen.
Det fanns inget vatten på platsen när de byggde hotellet, så det fick transporteras dit två gånger om dagen av kvinnor från närmaste by, som bar vattnet i krukor.
– Kvinnorna fick betalt i kontanter, för vi var noga med att de skulle få pengarna och inte deras män, säger Helen och fortsätter sin berättelse:
– Vi började med ekoturism innan begreppet var etablerat. Vi ville bara ta hand om naturen, som vanligt, och kompost och sådant var självklarheter för oss.
Hotellgästernas dagar ägnades åt snorkling och dykning i det kristallklara turkosskimrande vattnet eller att bara ligga i hängmattan och ta det lugnt under vajande kokosnötspalmer.
Sanden är lika len och kritvit som vetemjöl och när det var lågvatten kunde de vada ut till korallrevet och leta musslor.
Katarina Hörlin stannade på Zanzibar i elva år och valde att återvända hem till Gotland sommaren 2000 eftersom hon ville att sonen André, som då var 9 år gammal, skulle gå i en svensk skola. Även Helens son Koen föddes på Zanzibar och när systern flyttade till Sverige fortsatte hon med verksamheten några år till innan hon sålde hotellet och flyttade till Tanzania, där sonen kunde gå i en internationell skola. Helen fortsatte att pendla till jobbet på Zanzibar, där hon blev delägare i två andra hotell, Emerson Spice och Emerson on Hurumzi, där hon jobbar än idag.
– Den främsta anledningen till att vi lyckades med hotellet är vår uppväxt på Gotska Sandön. Det handlar om att hitta lösningar när problem uppstår, säger Helen och Katarina fortsätter:
– Vi var vana att bo isolerat och att inte kunna åka till affären varje dag. Man köper proviant som man kan förvara i en månad: ris, bönor och mjöl. På Sandön gjorde man allt underhåll själv. Vi visste ju hur ett avlopp såg ut, hur man startar och byter olja på generatorerna och hur man får igång en jeep när man fastnat i sanden.
– Om det var något som var riktigt svårt frågade vi pappa. Han reste till oss och hjälpte till och installerade gas och solpaneler, den lilla elektriciteten vi hade, berättar de.
– Jag ville ha den där friheten som vi hade på Sandön, säger Helen Hörlin på väg tillbaka från vår utflykt till Furillen.
– I entreprenörsandan på Zanzibar hittade jag den igen, livsstilen som jag sökte. Den där ådran med Volvo, villa och vovve finns nog inte riktigt hos den som växt upp på Gotska Sandön.