Här låg pergamentet inkilat och dolt för världen i nästan 500 år.
Det var när Wille Östberg, docent i socialantropologi, bosatt i Vamlingbo och med ett brinnande intresse för gotländsk historia, skulle skriva en guidebroschyr till Vamlingbo kyrka som han snubblade över berättelsen om ett medeltida pergamentfragment. I tidskriften Fornvännen från 1906 stod att läsa om ett fragment som skulle ha hittats under altarets retabel, altarbild, i samband med en renovering i kyrkan kring år 1900. Pergamentbiten från 1400-talet var hopvikt i åtta delar och hade lämnats in till Historiska museet för identifiering.
Den här historien väckte Willes intresse. Hur hade fragmentet hamnat där, kunde det kanske vara en präst som gömt en komihåg-lapp?
– Jag började nysta i det här. Klart var att pergamentlappen var från 1400-talet och att texten måste vara skriven på latin. Nu råkar det vara så att min granne Brian Möller Jensen är docent i latin och specialist på sådana medeltida urkunder så vi började luska i det här tillsammans Berättar Wille Östberg.
I artikeln i Fornvännen fanns ett fotografi av fragmentet, men fotot var alldeles för dåligt för att Brian skulle kunna börja jobba med det. Alltså behövde man en ny bild. Wille och Brian skrev till Historiska museet och bad om ett nytt foto på fragmentet. Svaret de fick från museet var att man inte visste var det medeltida pergamentlappen fanns.
– Det var så egendomligt. Man hittar det efter att det varit gömt i nästan 500 år och sedan är det borta igen, säger Wille Östberg.
De båda började skriva runt till andra institutioner som Riksantikvarieämbetet, Vitterhetsakademien, Visby stift, Landsarkivet och andra forskare. Ingenstans fick de napp. Men så en dag hörde en forskare på Riksarkivet av sig. Hon hade kommit på att det i Riksarkivets fragmentsamling i Marieberg fanns en kartong som var märkt "Historiska museet". Efter mycket spänd väntan fick till slut Wille och Brian beskedet att jo, det medeltida pergamentfragmentet fanns i kartongen och ett nytt fotografi togs.
– Brian kunde översätta texten och alla bitar började falla på plats och vi vet nu vad det är för något. Pusseldeckaren kring pergamentlappen i Vamlingbo är löst, skrattar Wille.
Pergamentlappen från 1400-talet.
Pergament är alltså en djurhud som skrapats ren. Det var det vanliga materialet under medeltiden. Först under sent 1400-tal började papper användas i de här sammanhangen, berättar Brian Möller Jensen och fortsätter:
– När jag tog tag i texten var det bara att transkribera den. Men jag ville också veta om det var en helt unik text eller om det var en välkänd text.
Brian Möller Jensen sökte i databasen The library of latin texts som innehåller latinska texter från antiken fram till idag och här upptäckte Brian att texten var nämnd och han kunde till och med spåra den till södra Tyskland i början av 1100-talet.
– Det är en välsignelse över födoämnen som ost, ägg, bröd och lamm med mera, som endast blev framförd i påskaftonsliturgin. Men det inleds med en ganska lång bön. Ett tecken på att det är en fusklapp, eller som jag hellre vill kalla det – en minneslapp, är att det endast är skrivet på den ena sidan och att texten fyller ut sidan. När man ser på innehållet och den komplicerade textuppbyggnaden så förstår man väldigt väl att man kunde behöva en minneslapp, avslutar Brian Möller Jensen.