Det närmar sig första recensionsdag för Peter Fröberg Idlings senaste bok "Nidamörkur", en vanligtvis plågsam tid för författaren.
– Jag vet inte i vilken omfattning den här typen av böcker recenseras, men annars blir det faktiskt värre och värre för varje bok. När den förra kom var jag utomlands och min fru fick läsa recensionerna, säger han.
Hans debut, "Pol Pots leende", om Röda Khmerernas folkmord i Kambodja på 70-talet, väckte stor uppmärksamhet.
– När den första boken kom förstod jag inte riktigt vad det innebär att bli recenserad. Det är som att lite oförhappandes få sina barn recenserade på DN kultur: "Det här är inte ett jättebra barn, men...", säger Peter Fröberg Idling och fortsätter:
– Det är lite motsägelsefullt men ju mer jag blivit publicerad desto mer har jag kommit att skriva för mig själv. Skrivandet blir nästan en privat verksamhet och då blir glappet ännu större när den kommer ut i verkligheten.
Den här gången känner han sig lugnare, med "Nidamörkur" tar han sig an en ny genre; skräckromanen.
– Det var inte riktigt så att jag valde den, det bara blev. Jag satt och skrev på min förra bok och det var väldigt svårt, tyckte jag. Det var inte skrivkramp i den bemärkelsen, jag kom bara inte vidare och det blev inte bra.
Han hade nyligen läst en skräckroman och för att komma vidare i skrivprocessen med den förra boken, började han skriva en skräckhistoria på prov, bara för att se hur det kändes.
– När jag nästa dag skulle återvända till det krångliga manuset så gick det lättare och jag införde en rutin där jag skrev på den ena boken på förmiddagen och på den andra på eftermiddagen, de drog varandra.
När den första boken var klar hade han således både en hel massa text och berättelse färdig.
– För varje bok jag skriver försöker jag överträffa mig själv, pressa mig inför mig själv och det gör det svårare och svårare. Men de här var bara lustfyllt och roligt.
Det svåra blev istället att hitta en lagom läskig ton och att stryka ner texten.
– Det svåra när du skriver utan plan är att det blir spretigt och i våras fick jag helt enkelt stryka halva boken – det är svårt.
Att valet föll på Storsudret som skådeplats, har sina naturliga förklaringar. Peter Fröberg Idlings pappa är från Burgsvik och föräldrarna har ett sommarhus vid Västlands i Vamlingbo, där boken också delvis är skriven.
– Jag satt i huset i Vamlingbo och tittade ut genom fönstret. Det var lågsäsong, grått, kallt och kargt. Jag har en egen tomt där och berättelsen kom väldigt spontant.
Bokens Simon, som bittert förlorat släktgården i Burgsvik där han spenderat barndomens sommar, köper en tomt i just Vamlingbo. Han gör det utan sambon Jennys vetskap och i takt med att konflikten mellan dem eskalerar växer hans besatthet av tanken att bygga sitt eget hus på den plats som kallas "Nidamörkur". En vacker men ogästvänlig plats där enligt folktron eldar brann och människor offrades. En plats som inte låter sig kuvas av vare sig grävskopor eller storslagna byggplaner.
Trots att Peter Fröberg Idling i boken har fyllt platsen med obehag, har han varit mån om att skildra både den och människorna där med respekt och utan att exotifiera.
– Jag tycker väldigt mycket om den platsen och har försökt göra den någon slags rättvisa. Genren inbjuder ju annars till att inkludera kufiska romanpersoner, men jag ville att det skulle vara så likt som möjligt för att göra kontrasten till det som sedan händer, större. Det är väl snarare sommargotlänningarna som kommer att vara mindre nöjda tänker jag.
Bokens Simon drivs av såväl mindervärdeskomplex och hämndbegär, som av en längtan efter tillhörighet.
– För mig var det en viktig del av boken. I vår samtid finns en väldigt stark längtan efter identitet, efter tillhörighet. En del beror på att Sverige är ett av de länder som har urbaniserat snabbast, många har lämnat sina rötter. Men vi ser ju också en växande nationalism i västvärlden, som gör anspråk på att ha födslorätt till vissa områden, säger Peter Fröberg Idling.
För honom själv, som återkommande har bott utomlands, är det ett främmande sätt att tänka.
– Att ens förfäder har bott på en ort i generationer har ju egentligen rätt lite att göra med oss som lever i dag. De är människor vi aldrig har träffat och kanske inte skulle ha något gemensamt med om vi fick göra det, säger Peter Fröberg Idling.
– Men jag kan förstås förstå lockelsen i känslan.