Han sitter vid bordet med laptopen framför sig i det kombinerade arbets- och vardagsrummet. Genom glasväggen framför honom, en inbyggd terrass, ser han ut över trädgårdens rosenbuskar, päronträd och ståtliga valnötsträd. Författaren Per Christian Jersild stiger upp halv sju varje morgon, äter frukost och slår sig ner här vid bordet för att skriva.
– Jag brukar jobba här om somrarna, jag är inte så road av semester, säger han lakoniskt.
Han behöver ingen startsträcka längre för att komma igång att skriva.
– Jag har lärt mig att jag ska sluta mitt i ett kapitel när det är som roligast, då blir det spännande att börja igen morgonen därpå, menar han.
Efter lunch är det dags för en cykeltur, helst varje dag om vädret tillåter, till Burgsvik för att handla eller den drygt två mil långa slingan ner till Hoburgen och tillbaka, tillsammans med hustrun Ulla Jersild. De stannar gärna till på vägen för en fika eller en utflykt i konstens värld på Körsbärsgården.
De senaste två åren har PC Jersild förverkligat en romanidé som föddes långt tidigare. Han fick en förfrågan från Science fiction-bokhandeln i Gamla stan i Stockholm om att skriva en novell. Då dök den gamla idén upp och han lät novellen växa till en roman. Vi befinner oss i framtiden, närmare bestämt tjugo år framåt i tiden. Tivoli Gröna Lund på Djurgården i Stockholm har gått i konkurs och kinesiska investerare bygger upp ett annorlunda äldreboende i området. De vill satsa på kapitalstarka seniorer i en ”gated community” med full service, och med karaoke, tango, bingo, simhall och andra nöjen.
– Det finns en privatklinik på området. De som flyttar in här erbjuds en livförsäkring med 100-årsgaranti, som innebär att kliniken gör allt i sin makt för att folk ska kunna bli hundra år. Om de inte lyckas, betalar de tillbaka ett basbelopp till de efterlevande för varje förlorat år upp till hundra, berättar han när vi slagit oss ner i sommarhusets kök som doftar kaffe och nygräddade bullar.
Huvudpersonerna är två 80-åriga bröder som flyttar in här tillsammans. I boken får man också följa andra boende och personal som berättar om experimentet.
– Bröderna har inte bott ihop sedan tonåren. De är väldigt olika och den yngre försöker hålla ordning på den äldres eskapader, säger PC Jersild.
Han berättar att han ville vända på steken. Ett tivoli är en plats för den yngre generationen, dit man går med sina barn eller barnbarn.
– I Kina är det de äldre människorna som är uppburna, medan vi är ungdomsfixerade. Jag tänkte att om tivolit köptes av kineser skulle de kunna förverkliga en sådan här idé: att göra om det till en plats för pensionärer istället för skolresor och ungdomar, säger han.
I huset i Vamlingbo har han alltid fått arbetsro. Från början hade han två jobb: läkare och lärare på Karolinska Institutet. Sommarlovet var den tid på året då han kunde skriva under en sammanhängande period.
– För mig har det varit väldigt viktigt att vara här, att ägna de här två månaderna åt skrivande, säger han.
Han talar med samma skärpa som han skriver. Författardrömmarna vaknade tidigt och han gjorde sitt första försök att skriva en roman när han var 15 år. Per Christians mamma hade ett innerligt intresse för litteratur och lånade hem mycket böcker. Någon gång i tonåren byttes Bigglesböckerna ut mot Jonathan Swifts ”Gullivers resor”, George Orwells ”1984” och ”Djurens gård” och Voltaire. I tidiga 20-årsåldern gick han skrivarkursen ”Novellkonst inifrån” där en av kurskamraterna var den Gotlandsfödda poeten Sonja Åkesson. Eftersom han inte trodde att han skulle kunna leva på skrivandet ville han skaffa sig ett annat yrke. Valet föll på läkare och han började studera medicin.
Sedan 1977 har han kunnat försörja sig på sin penna, men de medicinska kunskaperna och sjukvården återspeglas i många av hans böcker, inte minst i den satiriska romanen ”Babels hus” från 1978 som blev en teveserie och en publiksuccé, och ”En levande själ”, där huvudpersonen är en mänsklig bortopererad hjärna som skildrar sin existens på ett laboratorium.
Filosofi och etik är två ämnen som intresserat honom sedan barnsben, och hans böcker kretsar ofta kring ett etiskt dilemma. PC Jersild har skildrat sin uppväxt i Norra Ängby i Bromma i den självbiografiska boken ”Fem hjärtan i en tändsticksask”.
– Mina viktigaste barndomsår ägde rum under andra världskriget. Jag var fyra år när det bröt ut och tio år när det slutade. Sverige var isolerat, ransonering rådde och många fäder var inkallade. Min pappa blev aldrig inkallad, men däremot min tolv år äldre bror, berättar han.
Per Christians syster var nio år äldre och den stora åldersskillnaden gentemot syskonen gjorde att det kändes som att växa upp med fyra föräldrar. En händelse som påverkade hela familjen djupt inträffade efter krigsslutet då PC Jersild var elva år. Storebrodern fick tuberkulos och blev märkt för livet, något som också påverkade den yngre broderns yrkesval.
– Vi hade väldigt mycket med sjukvården att göra under de här åren. Sjukdomen ingav en känsla av brist på kontroll. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna bryta denna maktlöshet genom att sitta på andra sidan skrivbordet i vit rock, säger han.
PC Jersild valde även läkaryrket som en sorts besvärjelse, en magisk föreställning om att man som läkare var skyddad mot sjukdomar. Men i 20-årsåldern då han just börjat läsa medicin, fick han själv tuberkulos och tillbringade två månader på sanatorium.
– Nya mediciner hade kommit ut på marknaden och jag fick en lindrigare form av sjukdomen, så den har inte påverkat mitt liv på samma sätt, säger han.
PC Jersilds litterära idol under gymnasietiden var Lars Gyllensten, som både var läkare och författare.
– Den första boken som jag köpte själv i bokhandeln var en roman av honom. Senare var jag hans elev på Karolinska Institutet och så småningom blev vi goda vänner. Han var gäst på pensionat Holmhällar här på Gotland. När han dog 2006 hade han bott här varje sommar i nästan 60 år. De senare åren träffades vi ofta, umgicks och åt middag tillsammans, berättar han.
PC Jersild ville först bli kirurg och med hjälp av brodern, som talat med sin läkare, fick han vara med vid en thoraxoperation.
– Jag insåg att det inte var min grej, säger han. Min inriktning blev istället psykiatri och socialmedicin, som handlar om förhållandet mellan miljö och människa.
Han träffade sin blivande fru Ulla när han var medicinstudent och hon var sjuksköterskeelev och de gifte sig 1960, samma år som han debuterade som författare med novellsamlingen ”Räknelära”. Det var tack vare hans nära vän och författarkollega Lars Ardelius som de fick upp ögonen för Storsudret. Ardelius hade köpt en gård mittemot Bottarvegården, dit han kom och hälsade på. Sommaren därpå fick paret Jersild låna stället och de började leta efter ett eget hus. 1969 köpte de det ljusgrå trähuset beläget längs den slingrande landsvägen i det öppna landskapet. 1990 gav författarkollegorna ut en bok, som de skrivit tillsammans: ”Slutet: En livsåskådningsbok”, som handlar om döden. I vardagsrummet i sommarhuset står en av vännens träskulpturer vid glasväggen mot trädgården.
– Vi hade pratat mycket om döden och han frågade mig om jag ville vara med och skriva en sådan här bok, där vi spekulerade om vår kommande bortgång, säger han.
Att bli gammal innebär att mista vänner, en efter en.
– Böckerna finns kvar, deras röst dör inte. Det är bara att läsa dem, så kan jag höra dem igen, säger PC Jersild och fortsätter:
– När man är 82 år vet man att livet inte är oändligt. Jag blev uppfostrad i ett kristet hem och fick veta att det fanns en himmel och ett helvete. Det trodde jag på som barn, men när jag kom upp i tonåren bröt jag med det. Jag tror inte på ett liv efter detta och har svårt att förstå hur det skulle gestaltas.
En sådan gestaltning kan han ändå göra i litteraturens värld, i novellen ”Författarnas himmel” (Novellix, 2013). PC Jersild har skrivit drygt fyrtio böcker, men ser hellre framåt än bakåt.
– Jag är inte så intresserad av vad jag gjort och läser sällan om mina egna böcker. Mitt fokus är vad jag vill göra nu, säger han med ett litet leende och tillägger:
– Det lilla livet är viktigt för mig, att umgås med barn och barnbarn. Det blir viktigare och viktigare ju äldre man blir.