För 30 år sedan flyttade Svante Henryson till Miami för att turnera med hårdrockslegendaren Yngwie Malmsteen. ”När det var över var det lite som att komma hem från ett krig” säger konsertcellisten och vamlingbo-bon.
Okej, först: Glöm stråkmusiken, tänk dig istället smällande trummor, pumpande bas och en sylvasst tjutande gitarr som bakgrund. Bra, förutsättningarna klara, då åker vi.
Efter den här intervjun ska Svante flyga till Rumänien för en jazzfestival i Oradea. ”Seven songs from the 70s”, cello, gitarr, kontrabas och trummor.
Det är jazzen som är hans ”hemma”, där finns ursprunget. Redan som 14-åring uppträdde han med sin kontrabas på jazzklubben hemma i Umeå och hängde där sedan varje konsertkväll.
– Personalen tänjde på gränserna, jag visste var jag skulle smita ut om polisen kom. Jag har senare fått tillfälle att tacka dem från scenen för att de släppte in mig, det formade ju min framtid.
I dag har framtiden tagit honom till Vamlingbo, här har han och hustrun Katarina sin bas, i det hus de byggde för elva år sedan.
– Lugnet här, tystnaden, de öppna fälten, havet... kanske är det tack vare alla resor och turnéer som jag faktiskt kan komma till ro här. Jag har gjort allt det där, det lockar inte på samma sätt längre.
Svante Henryson är cellist, främst verksam inom jazz och klassisk musik. Han har fått Nordiska rådets musikpris, är medlem av Kungliga musikaliska akademin och har många gånger uppträtt på Kammarmusikveckan i Visby. Så har även hustrun sedan drygt 20 år, Katarina, tidigare i vokalgruppen The Real Group.
Det är en tid mitt i men också efter. Efter att barnen flyttat ut, efter att Stockholm verkligen dragit i honom – även om han alltid kommer att vilja ha en bas även där – och efter Yngwie Malmsteen.
Ganska långt efter, för all del. 30 år i år, alltså.
Vi kunde pratat om komponerandet och hans verk som framförs av musiker runt om i världen, om hans sätt att traktera en cello och om turnéerna med Elvis Costello och Ann-Sofie von Otter. Vi kunde pratat om hans latenta längtan efter snö eller om olusten det ger att flyga, men vi pratar alltså om tre mycket speciella år tidigt i Svantes yrkesliv.
I november 1989 flyttade han till Miami för att bli basist i Malmsteens band och kom att bjudas på en resa han aldrig glömmer. Jorden runt i tre år, dryckjom och hotellrum, flighter, skrikande fans, flygande hår och hårsprej.
Overkligt, nästan.
Reflekterade du där och då att det där verkligen hände?
– Absolut. Det var ju en dröm som blivit sann, men samtidigt: Jag är inte värd det här, tänkte jag. Man får ju sådana tankar. Att man inte duger.
”Snart upptäcker de att jag bara är en bluff” menar du?
– Precis. Imposter syndrome, du vet, när man får plötslig framgång kommer det som ett brev på posten för de flesta människor, oavsett den faktiska kompetensen. Att man inte är tillräcklig.
Vad gjorde det med dig?
– Jag blev nog rätt melankolisk emellanåt, fick ett slags flyktbeteende ibland. Men det blåste över, som ett oväder, och sedan rullade man på igen.
Yngwie Malmsteen är en av svensk musiks mest extravaganta exporter, med sin hårdrock och sina extremt snabba fingrar skapade han en egen musikalisk värld. Där gällde inte ”less is more”, istället ”more is more”. Mycket av allt; volym, solo, festande, guldkedjor, flotta bilar.
Vi går genom skogen ner mot vattnet, Makeba, en tvåårig saluki, rusar runt på sina kapplöpningsben, vinden ligger på från sydväst, solen står lågt, det är rätt långt från heavy metal.
Vi ska ta oss till turnéerna och de stora scenerna, men först bakåt till alltings början. För även om Svante är född i Stockholm kom Umeå att bli hans hemstad. Så är det än, i hjärtat. Pappa blev professor i pedagogik vid universitetet där mamma, uppvuxen i Umeå, var studierektor.
– Jag bodde där mellan fyra och 14, det är viktiga år. Mamma och pappa är båda borta, jag har ingen kvar där att besöka, men jag är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen, det känns bra att ha den kontakten kvar.
Vi skissar lite här, men han tog sig via pianot där hemma vidare genom hela utbildningssystemet – musikgymnasium i Härnösand och Musikhögskolan i Arvika – och fick 19 år gammal fast tjänst som kontrabasist i Oslos filharmoniska orkester.
– Jag hade mest spelat jazz men på Musikhögskolan blev jag helt hooked på den klassiska musiken och så bodde jag plötsligt i Oslo.
Bara sådär!
– Ja, haha. Jag höll ut i tre år, jag var i särklass yngst och hade inga kompisar i orkestern, de var på en annan plats i livet och pratade om att bygga garage och annat som för mig var ointressant.
För egen del satt han på konserthuset och övade på sin kontra. Gick till jobbet i slips, skaffade en Rolls Royce, ansökte om lån för att köpa hus.
...tills de förlorade tonåren kom ifatt, eller vad som nu kom i fatt. Så han slet av slipsen, sket i lånet, sålde Rollsen, gjorde slut med flickvännen och lämnade Oslo.
Svante ville, säger han, något annat, kasta sig ut, skapandet var det viktiga, det hade han med sig hemifrån där utforskande av det outforskade var en dygd, inte sitta i filharmonin och spela redan skrivna toner.
Så han rekommenderades för Yngwie som sökte en basist av sångaren Göran Edman som han kände sedan tidigare, gick på audition – och fick jobbet.
I november 1989 flyttade han, 26 år gammal, till en möblerad lägenhet i Miami och började repa inför inspelning av skivan ”Eclipse” och en efterföljande världsturné. Ytterligare ett album, ”Fire and Ice”, kom det sedan att bli.
Det var en pojkdröm som slog in, att tillhöra ett band, resa jorden runt, lira inför vrålande publikmassor, masshysteri nästan. Överallt var de; Australien, Indonesien, Japan, USA, Europa.
Allt var nytt, spännande. Och Svante hängde på.
Han visar en bild på en relativt ung man poserande i försvarliga pudelrockslockar.
Svante har för all del alltjämt långt hår (”Jag klipper mig bara när jag är olycklig, senast efter en separation på 90-talet”) men det här är något annat. På Youtube går att se honom svänga med manen.
– Festandet, rock’n’roll-livet, allt var så stort, så mycket. Yngwie ville ju chockera och det gjorde han ofta. Men efter ett tag...
Ja?
– Jag är i själva verket rätt inåtvänd och efter en tid blev jag mer mig själv, drog mig undan, en kontrabas var för stor att ha med på turné så jag skaffade en cello och satt på hotellrummen och övade. Där var jag hemma, det där andra var inte mitt liv, egentligen.
I såväl klassisk musik som hårdrock är musiken till största del noggrant förutbestämd. Svante, som var ute efter det kreativa skapandet, kände ångesten krypa sig på, det här livet var inte vad han innerst inne ville.
Men managern var en tuffing, kontrakt fanns skrivet och avtalsbrott är aldrig gratis.
– Så jag hade bestämt mig att härda ut hela året...tills jag fick Yngwies gitarr i skallen på en spelning. Scenen var liten, han snodde runt och det bara small.
Makeba ruschar mellan enbuskarna, höstens skärpa känns i luften, havet väser tyst men i tanken är Svante tillbaka på den där klubben i New York State på hösten 1992.
Den där smällen, sådant kan hända när det svänger. Men nästa kväll fick Svante en knuff bakifrån mot mikrofonen så att tänderna höll på att ryka.
– Jag tryckte tillbaka och sedan tog det eld. Jag skrek ”I quit”, Yngwie skrek ”you’re fired” och managern försökte skapa ordning. Men jag gick, det var droppen, det blev min anledning att sluta.
Det blev några gig ytterligare tills en ny basist skolats in, men i Toronto klev han av för gott...och gick rakt in i ett svart hål.
Han liknar det, utan andra jämförelser, vid en soldat som kommer hem från ett krig, en bubbla av tomhet och en svårförklarlig längtan tillbaka. En slags posttraumatisk stress.
– Jag har läst en del om det där, det var samma känslor. Ingen att dela mina minnen med, ingen som visste vad jag varit med om...en depression, helt enkelt. Den satt i flera år.
När jag far hem från Vamlingbo hör jag Uno Svenningssons låt ”Under ytan” på radio, den minnesgode minns att det i den finns ett bärande stråksolo. Nu vet du vem som spelar.
För det var bevisligen inte över. Den här intervjun handlar i första hand om Malmsteen-åren, men Svantes musikaliska liv har ju i huvudsak bestått av anndra typer av konstnärligt uttryck.
– Efter ett tag, när jag kom på fötter igen, började jag efterfrågas som cellist, det var ju helt fantastiskt...
I dag är han i första hand tonsättare och jazzmusiker, det är främst jazzen som strömmar i hans blod, lekfullheten där, upptäckarlustan, improvisationen. Men den som letar på skivkonvolut ska finna honom överallt, hos Ulf Lundell, hos Ainbusk, hos Ted Gärdestad.
30 år sedan nu men ändå, vad har Malmsteen-åren betytt?
– Allt man är med om betyder något. Musikaliskt lärde jag mig massor. Och jag lärde mig vänta, haha. Oj så vi fick vänta i studion ibland på att bandmedlemmar skulle dyka upp efter hårda fester, det skulle kunna gjorts många plattor om den studiotiden använts.
Har ni någon kontakt i dag?
– Nej, ingenting, jag vet inte riktigt vad han gör numera.
I Vamlingbo finns lugnet, de öppna vyerna, från panoramafönstret ser han solen gå upp om morgnarna. Mycket är förr, men ännu mer är precis nu.
Gotland har tagit plats i hans hjärta, så är det. Till och med espressomaskinen har han flyttat hit, det är en viktig symbol. Tack vare internet kan han verka från hemmet och skicka noter och inspelningsfiler kors och tvärs över jorden.
Han har turnerat runt världen men på Sudret låter sig få imponeras, här går han längs stränderna som den vanliga människa han naturligtvis är.