Förra året fyllde konstnären Ingrid Hamrell Mårtensson 90 år. Hon kanske inte tar sig runt på cykeln i naturen med sina målargrejer på samma sätt som förr, men målar det gör hon i allra högsta grad, i stort sett varje dag.
– Jag har min pension. I dag kan jag måla vad jag vill utan att behöva bry mig om vad andra tycker. Det är en väldig frihet, säger hon.
– När jag var yngre var jag kanske mer beroende av att tjäna lite pengar till mitt leverne och målarmaterial, men jag har alltid målat för att jag vill måla och inte följt trenderna. Sen tycker jag att det är roligt att visa min konst för andra, att föra en dialog med folk.
Ingrid är född och uppväxt i Östersund. Hon säger att det då för tiden fanns en möjlighet för barn att vara mer kreativa. Underhållning fick man fixa själv. Att läsa böcker, teckna och måla började hon med tidigt. Redan som sexåring var hon en flitig gäst på biblioteket. Föräldrarna uppmuntrade hennes talang för måleri och hösten 1949 kom hon in vid Konstakademin i Stockholm.
– Jag har alltid trivts bäst på landsbygden, men Stockholm lockade förstås då. Jag längtade dit för att få måla och ta del av kulturlivet.
I fem år studerade hon vid akademin, med ett avbrott på ett år för en studieresa till Frankrike och Spanien. Studiekamraterna begav sig även till Gotland för att måla. De hade hört att här var det så fin luft och vackert ljus och det var på cyklar de tog sig fram. Det var också på Gotland hon skulle träffa sin blivande man, jordbrukaren Bernhard "Benne" Mårtensson.
– I januari 1956 skrev jag mig på ön och här har jag varit sedan dess.
Hon hade en positiv inställning till jordbruket. Det fanns bönder i släkten.
– Jag mjölkade kor, körde hö och gallrade betor. Jag broderade dukar och namn på lakan av alla vansinnigheter, skrattar hon och fortsätter:
– Jag tänkte att nu skulle jag bli väldigt präktig – så det blev inte så mycket måleri det första året. Sen kom barnen Inger och Anders. Jag ritade av dem när de låg och sov. Min man uppmuntrade måleriet, det gjorde han alltid, och det blev mer och mer.
Ingrid engagerade sig i det Gotländska konstlivet. Hon var med och bildade föreningen gotländska konstnärer, FGK, där hon även var kassör i 18 år. Hon beskriver den tiden i lyriska ordalag. Om den sjudande aktiviteten, engagemanget och intresset för kultur och konst.
Åtskilliga målningar, tryck, teckningar har hon skapat i den inredda ateljén på vinden i boningshuset. Här finns målningar av gotländsk natur, tryck med vardagliga lantbruksmotiv och så alla målningar som tillkommit på senare år. Nyhetsfoton som hon fastnat för och som hon bara känt "att det vill jag måla av".
– Det började nog med Bosnienkriget. Jag befinner mig ju på Gotland och kan inte uppleva eller se det i verkligheten. Men när jag ser ett foto i en tidning kan jag bli fascinerad och försöker hitta väsentligheten i bilden och tolka det på mitt sätt. Det har aldrig passat mig att någon säger "måla det där". Jag måste bli förälskad för att måla. Jag vill inte förmedla ett budskap eller så. Folk får tänka själva.
Trump, Obama, Putin, Greta Svetlana och många fler. Världen trängs nu i Ingrids en ateljé i Vamlingbo.
Ett år med pandemin, hur har det påverkat dig?
– Jag har kunnat läsa och måla – det är inte synd om mig, men jag längtar efter mer kontakt. Min bokcirkel har pausat och nu hoppas jag innerligt att vaccineringen ska ordna så att vi får ses snart.