Varietéer brukar inte vara särskilt pratsamma. Årets föreställning i Hablingbo, ”How many times?” nöjer sig huvudsakligen med ett av våra kortaste ord: ok (på sms-språk kan det förkortas ytterligare, till ”k” bara, utan att innebörden går förlorad).
”Everything is going to be ok!” ropar den darrhänte Loic Leviel i det inledande numret, där han balanserar på en lina med en tebricka i händerna.
Hans rollfigur är sinnebilden av ”How many times?”, kan man säga. Föreställningen håller sig för det mesta borta från flashigt virtuos akrobatik.
Istället verkar man vilja komma åt det lite svajiga och trevande. Mycket medvetet givetvis: ansträngningen är blott spelad.
Så ständigt detta ”ok? Ok ... Ok?! OK!” när korthuset är på väg att rasa.
Det är så klart som bäddat för dråplig slapstick-humor. Föreställningen är mycket övertygande på denna punkt, skitrolig rentav. Men det är nog främst de små poetiska öarna, mitt i komiken, som jag minns mest efteråt.
Höjdpunkten är Julieta Salz luftakrobatik med ring. I en scen fastnar alla utom hon i en frusen stillbild. Salz svävar runt dem i ett lönlöst försök att bryta förtrollningen och bli en del av gruppen igen.
Det är en oerhört vacker och smärtsam bild av hur det är att hamna utanför ett samtal.
Numret kommer tidigt och ”How many times?” har efter det svårt att överträffa ögonblicket. Men jag tänker inte förebrå ensemblen för det.
För årets varieté är mer än ok – den är riktig bra, till och med.