Utbudet har präglats av stor variation där jag själv kan associera såväl till modern nycirkus som till pantomim á la Marcel Marceau eller marionetteater med släktskap till Mikael Meschke och hans dockor. Bara det. Ett storverk. Som bereder möjlighet för oss på Gotland att botanisera bland teaterkonstens skiftande infallsvinklar. Vid sidan av Shakespeare i Romas ruiner. Och Länsteaterns uppsättningar.
Sedan ett par år tillbaka har här pågått ett generationsskifte. Numera har grundarens son – Charly Magonza – tagit över sin fars konstnärliga värv. Och utgör som konstnärlig motor tillsammans med Laura Rodriguez den dynamiska duo som driver och försöker utvidga teatern och den kreativa dialogen på ort och ställe. Hablingbo. By the sea. Eller bättre kanske – à coté de la mèr. Eftersom ledarna i första hand är fransktalande.
Charly bjuder på espresso i oklanderligt små muggar, gestikulerar vilt medan vi på obrutna stigar tar oss fram i samtalet. På växelvis franska och engelska. Då jag också förstår hur internationell denna arena syftar till att vara. Själva säsongen av föreställningar här på södra Gotland är kort. Man ger 25 föreställningar. Inte fler. Men inte heller färre. Och erbjuder genom ett system med ansökningar om hösten varje år en grupp någonstans ifrån att utnyttja platsen, tiden och de resurser som här ändå byggts upp. Trots bristen på ekonomi.
Ambitionen är att vaska fram det mest intressanta rent konstnärligt. Man tog i fjor emot ett hundratal ansökningar från när och fjärran. Från unga och oftast relativt oprövade teatergrupper och ensembler i Europa. Årets val har fallit på en grupp unga kvinnliga skådespelare och aktörer som annars har sitt säte i Belgien. För att kvalificera skall deltagarna vara högst 35 år gamla. En medveten tankegång. De som annars har svårt att finna scener att spela på. Med tillhörande hopp om att Hablingbo skall kunna utgöra en språngbräda för deras vidare utveckling och engagemang.
Gruppen kring varietén arbetar också med att försöka bygga nätverk lokalt. Således har man exempelvis etablerat ett visst samarbete och utbyte med Länsteatern som samtidigt utgör en sponsor. Och fler kontakter är på gång som Charly och Laura förklarar.
För i år introducerar man också ett par öppna seminarier. En serie för ungdomar med inriktning på fysisk teater. Därutöver några för alla åldrar. Vad sägs t ex om att tillverka dockor under den minst sagt fantasifulla titeln ”Galactic workshop”?
Årets föreställning presenteras av fem unga kvinnor. De bildar tillsammans gruppen Compagnie Cellule Souche. Stamcell. För att nu översätta till svenska. Alltså en odifferentierad cell kapabel att utvecklas till muskel, hjärncell eller röd blodkropp. Ja. Till vad som helst egentligen. Mindre poetiskt på svenska. Mer på franska. Föreställningens titel är Sneezing Universe. Alltså universums snytning. Typ. Eller kanske rymdsnuva.
Den är inte självklar att förstå denna premiärkväll. Vilket emellertid inte alls är nödvändigt.
Skådespelet lever sitt eget gestaltande och humoristiska liv även utan begriplighet. En berättelse om världens tillblivelse via människans uppkomst, det starka skenet från en atomexplosion vidare till en sophög med dansande ölburkar. Alltsammans i mörker. Med självlysande kroppsdelar, dockor och andra fantasifulla gestalter.
Överlag är alltsammans så lätt och lekfullt, befriande annorlunda. Pantomim. Dans. Dockteater. Och den kontinuerliga leken med ljuset. Och mörkret. Ganska förtjusande helt enkelt. Och med en avslutande scen som ger hopp om nytt liv.