Man får ju höra det där ganska ofta vid den här tidpunkten på året: Ni måste skoja. I många fall är det något man säger bara, en trött lustighet. När jag pratade med Jenny Holmgren Myrdahl kort i samband med prisutdelningen förra helgen blev det dock uppenbart att förvåningen inte var spelad.
– Det fanns inte i min föreställningsvärld att jag skulle vinna. Jag har knappt tänkt tanken att någon annan faktiskt skulle gilla det jag gör. Det är först på senare tid som jag förstått att folk kan tycka att mina tavlor är fina, säger Jenny Holmgren Myrdahl när jag träffar henne några dagar senare i Kappelshamn.
Om namnet låter obekant så är det inte särskilt konstigt. Jenny Holmgren Myrdahl växte upp i Visby men bor sedan länge i Luleå. Årets vårsalong i Lärbro blev hennes första utställning på ön.
– Jag var ofta där som barn med min farmor Tora, som brukade ställa ut då – så i någon mening sluts cirkeln nu. Ändå slog det mig aldrig riktigt att jag kunde vara med på vårsalongen. Det var först efter påtryckningar från människor i min närhet som jag bestämde mig.
Jenny Holmgren Myrdahl var representerad med tre grafiska blad på utställningen. Titlarna, ”Hon med han”, ”Fjärilsdans” och ”Skogen”, ger en fingervisning vad det handlar om: Trolska skogar befolkade av mystiska naturväsen, avbildade i dekorativ och skenbart naivistisk stil. Sagoboksillustrationer är kanske den mest uppenbara referenspunkten.
– Jag har alltid varit intresserad av det lilla i vår omgivning: Blommor, insekter och så vidare. Det räcker med att vända på en sten nere vid vattnet här i Kappels-hamn så hittar man en hel värld.
Fascinationen fanns alltså där tidigt, men det dröjde innan Jenny fann en konstnärlig form för den. Först under perioden som elev på Gotlands Konstskola föll bitarna på plats.
– Det var där jag mötte grafiken på riktigt. Med den här tekniken kan man arbeta med lager, som ger bilderna ett tredimensionellt djup. Det passar mig perfekt, för jag vill att bladen ska vara som en värld man kliver in i.
Nästa steg i hennes konstnärliga utveckling togs då hennes första son, Liam, föddes 2006.
– När han var liten brukade vi gå runt tillsammans i trädgården hemma. Sagor har alltid betytt mycket för mig, så jag började improvisera egna för honom. Typ: ”Tänk om det finns en liten tjej här hos oss som hjälper djuren att samla mat inför vintern.” Sedan började jag också göra bilder av berättelserna.
Där och då konkretiserades den motivkrets som blivit konstnärens signum; flickan från sagan dyker fortfarande upp regelbundet i hennes bildvärld. Denna namnlösa varelse har för övrigt en hel del gemensamt med sin upphovsman. I likhet med flickan bygger Jenny Holmgren Myrdahl upp ett lager när naturen grönskar.
– Jag samlar in mycket intryck under sommaren, både här vid vattnet och i de norrbottniska skogarna. Sedan sitter jag hela vintern och gör bilder utifrån det jag ser och upplever.
Skapandet sker huvudsakligen under nätter, kvällar och helger. På dagarna arbetar Jenny Holmgren Myrdahl som fritidspedagog.
– Man kan väl säga att jag befinner mig i barnens tillvaro dygnet runt nästan. Det blir väldigt intensivt i längden, därför behöver jag konsten som motvikt. Många undrar hur jag orkar sitta med den all ledig tid – men för mig handlar det om en form av terapi. Därför är det viktigt för mig att skapandet sker på mina villkor. Jag har försökt att ta emot beställningar, men då känner jag plötsligt en helt annan press på mig.
Jenny Holmgren Myrdahl verkar gå i sin egen värld – på så sätt påminner hon om ett barn. Själv känner jag mig lite som en oroad förälder när jag intervjuar henne.
Borde du inte satsa på barnboksillustrationer? Och när ska du ha din första separatutställning på ön?
(Underförstått: Tänk på din karriär – du måste visa framfötterna!)
– Det är svårt det där. Jag skulle vilja det, men jag vet inte hur man gör.
När intervjun – förmodligen konstnärens första någonsin – snart har pågått en timme tystnar Jenny Holmgren Myrdahl plötsligt.
– Men gud så jag pratar. Och du, du antecknar ...
Mottagare av juryns pris på Vårsalongen 2018 och förärad ett uppslag i lokaltidningen – ändå är det som om hon inte riktigt kan fatta att någon är intresserad av vad hon har att säga, än mindre av den fantasivärld som hon drömmer sig bort till under helger, kvällar och nätter.