Therese Nienhuysen öppnar den röda trädörren in till hennes nyligen renoverade ateljé. Rummet med sina ljusgrå väggar är en kontrast till resten av hemmet som fortfarande stoltserar med mönstrade 60-talstapeter.
– Det känns som att den här dörren är en portal till en annan värld, säger hon med ett skratt.
Och det märks att det är Thereses värld vi kliver in i. Ateljén är full av akvarellteckningar som berättar om olika perioder i hennes liv. Stunder då hon har mått bra och allt har gått i ljusa nyanser, och ögonblick då de mörkare skalorna har tagit över. För Thereses del har målandet alltid varit hennes sätt att uttrycka sina känslor.
– Hur jag mår styr mitt målande och det är mitt sätt att hantera mina känslor. Det får mig att slappna av. Enda gången jag stänger av hjärnan är när jag målar. Så var det även när jag var liten. Jag var ett väldigt energiskt barn men när jag tecknade blev jag helt lugn. Jag tror det är därför mina föräldrar lät mig måla på vad som helst, berättar hon.
Med vad som helst menar hon verkligen vad som helst. Under barndomen kunde Therese få för sig att måla på väggar, möbler och till och med på lillasystern Veronica. Hon var dock inte lika glad över storasyskonets kreativitet som föräldrarna.
–Jag tror det betydde jättemycket för mig att mamma och pappa var så uppmuntrande. Att jag inte hade något band på mig. De öste snarare på med papper och jag fick alltid konstnärsmaterial i födelsedagspresent.
Therese tror också att det till stor del är tack vare föräldrarnas stöd som hon inte blev utsatt för mobbning i grundskolan. Hon hade nämligen en stil som stack ut i Rönninge och andra barn försökte att reta henne, men deras ord bet inte på Therese.
– Jag kände tidigt att jag inte passade in och i högstadiet hade jag en väldigt annorlunda stil som var inspirerad av Japan. Jag hade rosa hår och till exempel kom jag med vingar till skolan en dag. Men jag brydde mig inte om vad de andra sa. Jag tror det hänger ihop med att mina föräldrar aldrig ifrågasatte mig. De har alltid uppmuntrat mig till att skapa och vara den jag är, säger Therese.
Några rosa slingor syns fortfarande i hennes blonda hår och även om hon har bytt ut vingarna mot en jeansdress så låter hon sig än i dag inspireras av japanska serier i sin konst. Att måla som hon vill är däremot något hon har fått kämpa en del för. Både när hon gick bild och formgivning på Wendela Hebbegymnasiet och när hon som vuxen studerade på Konstskolan i Stockholm.
– Det har varit många diskussioner med lärare när de har tyckt att jag ska göra på ett visst sätt och jag har velat göra något annat. Det är de diskussionerna som har utmanat mig och lett mig dit där jag är i dag.
Att Therese skulle satsa på konsten har varit självklart ända sedan hon greppade pennan i lågstadiet, men hon har aldrig sett det som att välja ett yrke. I hennes ögon har skapandet varit en naturlig del av livet och hon har med glädje kombinerat målandet med olika deltidsjobb.
Dock fanns det en period i Thereses liv då hon inte klarade av att färglägga sina känslor. En period då Therese snarare kände sig som ett tomt pappersark.
– Jag var i en väldigt destruktiv relation med en kille som krävde att jag skulle bete mig på ett visst sätt och passa in i en form. Jag tappade helt mig själv och blev som ett tomt skal. Jag försökte att måla då men det gick inte. Jag kände inte för det och han ville inte heller att jag skulle måla.
I dag kan Therese tydligt se hur illa behandlad hon blev men där och då var hon uppslukad av vad hon trodde var kärlek. Vänner och familj kände en stark oro över relationen och när sommaren 2017 närmade sig kom Thereses mamma med ett förslag. Hon tyckte att dottern skulle söka jobb på Destination Gotland. Therese hade flera års erfarenhet av att jobba på båt och familjen hade precis renoverat en lada i Sjonhem.
– Jag kom till Sjonhem med mina kläder och målargrejer. Efter några dagar satt jag i trädgården med en kaffe och ett block och började måla. Jag kände mig äntligen fri att vara den jag är. Men jag var ju förlovad och hade sagt att jag skulle komma tillbaka efter sommaren.
Ytterligare en detalj i historien är att Therese lärde känna Hans som jobbade i köket på färjorna. Mellan dem växte något mer än bara en vänskap fram.
– Vi skrattade massor tillsammans. Han såg mig för den jag är och jag kände att jag kunde vara mig själv med honom.
När fästmannen plötsligt kom till Sjonhem och började slänga ut Thereses målargrejer var det Hans hon flydde hem till. Hon förstod att det inte fanns någon annan utväg än att lämna relationen, men det skulle dröja några månader innan hon klarade av att ta steget.
– Mitt ex tog psykiskt bort något ur mig när han inte tillät mig att måla. Efter många om och men, drama och skit så gjorde jag slut i mars 2018 och flyttade hit permanent. Jag minns vad jag kände när jag satt på båten: Att nu är jag på väg hem.
I dag bor hon tillsammans med Hans och hans föräldrar i deras generationsboende i Väskinde. Ateljén var tidigare sambons sovrum, men på hans initiativ blev rummet direkt utsett till Thereses ateljé.
Dock har det tagit tid för henne att hitta tillbaka till sig själv.
– Det var som att någon hade tagit min identitet och jag visste inte hur jag skulle få tillbaka den. Målandet blev som en sorts terapi. Man ser verkligen en skillnad på det jag målade precis efter relationen när jag var som trasigast och det jag målar i dag, säger Therese och pekar på två nästan identiska verk på väggen.
De föreställer båda en kvinna men den ena är mörkklädd med nedslagen blick medan den andra möter betraktaren med lättnad i ögonen.
– Mitt skapande visar verkligen hur jag känner. Hans brukar titta på mina målningar och då vet han vilket humör jag är på, säger Therese och skrattar medan hon tar fram några av sina senaste verk.
De föreställer sjöjungfrur i alla dess former och är en del av den internationella utmaningen MerMay som arrangeras årligen i just maj. Tanken är att konstnärer, både professionella och amatörer, ska måla en sjöjungfru varje dag inspirerade av ett utvalt ord.
– Jag har velat göra den här utmaningen länge för jag har alltid älskat havet. Mina sjöjungfrur bryter stereotypen lite. De har inte Ariels smala midja utan naturliga kroppar. Jag har också velat måla sjöjungfrur som utstrålar frihet och att de inte tar någon skit.