”Nu är den stora krisen över och det är safe igen. Då har jag känt ett starkt behov av att frigöra tid för skapande, för det har jag inte gjort på länge”, säger Lisa Nilsson som vill ge ut egen musik igen. Senast var 2013 med skivan ”Sånger om oss”.
Lisa Nilsson är tillbaka på Stelor och konsertladan där hon har uppträtt förut. Först efter att hennes musikkarriär hade fått fart igen och därefter när allt hade kraschat.
– Där jag står just nu i livet är en väldigt befriad plats där jag inte är rädd för någonting, särskilt inte när det gäller artisteri. Det finns inget avstånd mellan mig som offentlig person och privatpersonen. Vi är helt integrerade, något jag längtat efter sedan jag slog igenom, säger hon.
Från att vara en 90-talsikon med låtar som ”Himlen runt hörnet” och ”Varje gång jag ser dig” har Lisa Nilsson haft en lång karriär som sångerska, artist, låtskrivare, skådespelare och dansare. 2015 åkte hon till Gotland för att vara med i tv-programmet ”Så mycket bättre”.
– Jag hade just då ett antal år på Stadsteatern bakom mig med huvudroller i musikaler. Det var också en tid präglad av småbarn, huslån, barnvakter och logistik men inte så mycket ny musik, berättar Lisa Nilsson.
Direkt från den sista musikalföreställningen åkte hon med de nya låttolkningarna till Burgsvik.
– Karriärmässigt var det perfekt tajming, jag fick stora framgångar med mina tolkningar och återaktiverade samtidigt hela min gamla låtskatt, som ofta blir effekten. Det var ju en del publik som hade missat att jag fortfarande turnerade. Man har ju hardcorefans som följer allt och de som kommer då och då när man är med i tv, och så har man resten, den bredare massan som kommer när man gör ”Så mycket bättre”.
När programmet hade visats gav det resultat.
– För mig satte det igång konsert- och låtutgivningssidan av karriären igen och det tog väldig fart i hela Norden. ”Himlen runt hörnet” firade också 25 år, så vi låg ute och pumpade jubileumsturnéer med Så-mycket-bättre-material och hela min back-katalog med hits i flera år, berättar Lisa Nilsson.
Lisa Nilsson benämner den senaste delen av sin karriär som ett statement. ”Nu behöver jag aldrig mer vara rädd”, säger hon om allt hon har övervunnit.
En av konserterna var på Stelor sommaren 2019. Hösten därefter satte hon upp föreställningen ”Kvinnan som är jag”.
– Den föreställningen blev en tillbakablick på hela min karriär och jag frågade vem man blir när man är hon med ”Himlen runt hörnet”. Jag skojade om det, hur dejtar man en sådan ikon? Tror män att det är henne de dejtar, trots att jag är 50 nu och var 20 då? Vi höll på med alla identiteter jag rymmer som kvinna och motvilligt offentlig, hur omöjligt det blev med relationer. Det blev en slags summering av allt som har hänt. Jag fick för första gången ihop sång, dans, monologer och humor i samma föreställning. Alla mina sidor satt plötsligt ihop på samma scen, berättar Lisa Nilsson.
Efter två succésäsonger på teater Rival i Stockholm började hon turnera med föreställningen.
– Men sedan kom pandemin. Så precis när jag skulle börja mitt liv som fullskalig artist så rycktes mattan undan, allt ställdes in och jag ställde om till en duo i stället. Så jag fick plocka russinen ur kakan, ta monologer ur föreställningen och sätta in i Stelors lada, och det gick hur bra som helst visade det sig. Jag behövde inte ha ett stort band och massa vackra kostymer, utan det gick bra att göra det med gitarr och sång. Orden och sångerna var ju kvar.
Artisten Lisa Nilsson har rest sig efter pandemin och hennes nedlagda föreställning. ”Vi hann börja turnén som skulle gå runt land och rike, det var en omtyckt succeföreställning som var urjobbig att lägga ner”, säger hon.
Innan Lisa Nilsson hade återvänt till konsertladan på Stelor och ännu en tv-inspelning i Burgsvik hände flera svåra saker på kort tid.
– Det började i februari 2020 när vi var ute med ”Kvinnan som är jag” och en av mina bästa vänner i produktionen dog. Det var under andra turnéveckan när en artär brast på honom och hans hjärna slocknade framför våra ögon. Det var trauma, en totalkatastrof. Mitt i den chocken och sorgen kom restriktionerna, och några månader senare dog min mamma i Alzheimers. Sedan blev jag blåst på massa pengar i ett bygge också. Allt hände samtidigt, berättar hon.
Under den tiden blev Lisa Nilsson tillfrågad om hon vill vara med i ”Så mycket bättre” igen.
– När de ringde och frågade om jag ville åka till Gotland och vara med i tv så sa jag aldrig i livet. Jag var ju under isen och försökte bara rädda allt som sjönk.
Hon insåg dock att en medverkan även innebar bra lön, efter att hon hade förlorat det mesta av sina inkomster och sparkapital.
– Jag hade inte råd att tacka nej. Så jag fick bita ihop och säga som det var, att jag är känslig just nu och inte kan göra hur mycket som helst. Jag pallar max två dagar. En utbränd hjärna hade jag också och det gick långsamt och segt med processerna där uppe, synapserna skuttade inte precis, säger hon.
Under sorgen och utbrändheten hade Lisa Nilsson inte ens kunnat sjunga.
– Jag kunde inte närma mig pianot, toner och sånt på många månader när det var som värst under krisen. Jag ville inte känna någonting. Jag kallade det för varanstadiet, som ödlor som sitter helt still. Om jag satt still i tystnad så kände jag ingenting, och det var skönt. Så fort jag rörde mig, fick upp lite puls eller hörde musik bara brast det.
Pandemiåret 2020 blev ett svårt år för Lisa Nilsson som artist. När coronaviruset spred sig och restriktioner sattes in, fick det mesta ställas in. Det var också ett hårt år för henne som privatperson. ”Jag vet nu att jag räcker till. Om jag räcker till under de här omständigheterna så klarar jag allt”, säger hon.
Ändå tog Lisa Nilsson med sig sina tolkningar till Gotland och tv-inspelningen.
– Jag var försiktig, och det var precis lagom med de två låtar som jag hittade och kände att jag verkligen ville göra, säger hon.
Den ena var Ana Diaz ”Hundra”.
– Det visade sig vara bra för mig att komma tillbaka till Gotland och just Grå Gåsen, bli tvungen att gå in i musiken igen och skriva en text ihopvävd med Anas text, som blev väldigt mycket vad jag kände och stod i just där och då. Och även ”Lycklig” som jag gjorde, jag ville ha en som både pekade bakåt och framåt, säger hon och syftar på tolkningen av Benjamin Ingrossos låt.
I samband med att hon sjöng texterna, berättade Lisa Nilsson om hur hon hade haft det.
– Rent egoistiskt och process- eller terapimässigt så tog jag ett kliv i mitt privata av att komma hit i det offentliga. Jag tycker generellt att det offentliga är jobbigt, jag är ingen frivillig kändis, men när det offentliga och privata går hand i hand blir det healing för mig. Då har det ett värde som inte bara är att synas i tv, säger hon.
Efter separationen med hennes döttrars pappa 2015, sorgen över de som gått bort och stressen med ekonomiska förluster under pandemin, fann hon en vändning genom musiken.
”Vi spelar alltid ”Himlen runt hörnet” och ”Varje gång jag ser dig” och de stora låtarna från ”Så mycket bättre”. Sedan blandar vi med sånt som ingen har hört mig sjunga förut, det kan vara brasiliansk musik eller någon Sinatra-evergreen på akustisk gitarr”, säger Lisa Nilsson om duokonserterna som bland annat hålls i Stelors konsertlada.
– Att vi skapade vår duo blev en räddning, men också en utveckling. Med den kunde vi spela överallt oavsett restriktioner. Det blev lägre omkostnader, och även när lönerna var begränsade fick vi ändå ihop det, med många bäckar små kunde vi försörja oss och rädda min ekonomi, säger Lisa Nilsson, om det koncept som hon och gitarristen Mattias Torell har turnerat med sedan dess.
– I det här formatet hittade jag tillbaka till vad som är väsentligt och Mattias som jag spelar med säger samma sak. Vi var tvungna att gräva i oss själva, vad kan vi åstadkomma på två och vilka blir vi när alla privilegier är borta. Vi sitter i en egen privatbil och kör alla milen utan att ens ha med en ljudtekniker, berättar Lisa Nilsson som aldrig har haft det så tidigare.
– Mattias har väl gått den vanliga vägen tidigt i starten, med källarband och att göra allting själv, men jag behövde aldrig det när jag började som 18-åring, för att jag halkade rätt in i Melodifestivalen och en skivutgivning som blev grammisnominerad. Jag åkte på turné med band och crew direkt. Men nu var det bara att släppa all prestige och kavla upp, säger hon.
Det var även första gången i karriären som hon ställde sig på scen efter scen, även om hon inte mådde bra och krisen inte var över.
– I normala fall har jag ställt in, skjutit upp eller tackat nej när jag mått dåligt. Det har fått gå lite under radarn tills man är hel och har haft en härligt frisk träningsperiod först, innan man ställer sig på scenen och är en tipptopp-artist. Nu var jag tvungen att vara mitt allra mest trasiga jag och jobba ändå, men också få se att det höll. Jag ger ännu mer och ännu sannare, och publiken står upp i ovationer ändå. Fast vi bara är vi, och oavsett konserthus eller lador.
Lisa Nilsson känner att duokonserterna har varit helande för henne under och efter pandemiåren. ”Att möta människor och se dem i ögonen. Se att de gråter lika mycket som jag har gjort i flera månader. Jag är inte ensam, vi är tillsammans.”
Det var under tre dagar med spelningar i Stelors lada som Lisa Nilsson och Mattias Torell utvecklade sin duoföreställning.
– Det här stället har varit rätt avgörande för hur vårt bygge har sett ut, att vi fick den här frizonen som ett sorts workshopställe. Platsen stämmer så mycket med vad vi håller på med. Det är högsta kvalitet men superavspänt i allt de skapat här. I ladan är det enkelt, inga stora ljusshower. Det är mötet med publik, musiken och oss här och nu, säger hon.
Lisa Nilsson beskriver konserttillfällena som en blandning av stand-up och andakt.
– Det är ett gemensamhetsrum där man reflekterar över det stora i livet, där det plötsligt blir Alzheimers och föräldrasorg, och så kan vi samtidigt skämta om det. Att våga säga saker högt och se så många som också är i det, den där stora smärtan och ångesten. Att både få garva och gråta åt det. Det är varm och dråplig underhållning och det är allvar och sorg och möjlighet att möta sig själv och tänka lite på livet. Och så är det favoritlåtar och hits, säger Lisa Nilsson, som står för sång och slagverk, med Mattias Torell på gitarr.
Med åldern har Lisa Nilsson också känt sig starkare. ”Det är något varenda människa går igenom som femtioåring. Det är ingen big deal eller särskilt med artister, man får självförtroende helt enkelt, man rensar ut bullshit och är trygg”, säger hon.
Efter konserterna på Stelor i Västergarn 4 och 5 juli spelar duon på Vamlingbo Kulturscen 7 juli.
