Bengt-Arne "Babben" Söderberg skulle ha varit med i årets upplaga av "Robinson". När han intervjuades inför programmet fick han frågan om vad han var mest rädd för.
– Jag sa att det jag var mest rädd för var att drabbas av något som skulle göra att jag inte kunde fortsätta leva det liv jag gjorde. 14 dagar senare fick jag en stroke, säger Bengt-Arne Söderberg.
En natt i augusti vaknade han hemma i sin lägenhet i Visby innerstad. Täckena var dyngsura och klistrade sig fast vid kroppen.
– Jag trodde först jag hade kissat på mig, men kalsongerna var torra. Jag gick upp för att ta en dusch, då ramlade jag två gånger, men lyckades till slut få på mig kläderna. Jag hade tappat kontrollen över vänster hand, så jag förstod att något var väldigt fel.
Han tog sig ut ur lägenheten och gick över gården.
– Min särbo bodde en kort bit därifrån och jag lyckades slå in rätt kod, trots att jag inte såg något. Jag hade inte fått på mig linserna. Hon öppnade till slut och kunde slå larm, hon såg direkt att det var något fel på mig.
Ambulansen var framme efter fem minuter. När någon drabbas av en stroke är det snabba ryck som gäller inom vården. Det tog inte lång tid innan Bengt-Arne Söderberg rullades ut på helikopterplattan på Visby lasarett och lyftes in i en helikopter för transport till Karolinska sjukhuset.
Han har haft ett äventyrligt liv med många och långa utlandsuppdrag för MSB och Försvarsmakten bakom sig. Det första redan 1998, då han var på sin första mission i Bosnien. Sedan dess har det varit posteringar i Liberia, Libanon, Georgien och Filippinerna. Soldatringen runt höger ringfinger berättar om bärarens status som veteran.
– Min son tog bilder på mig från Karolinska, han skickade dem till mig men jag har raderat dem. De vill jag inte se. Senare hamnade jag på strokeavdelningen här i Visby, det var inte säkert hur det skulle gå. Men en vecka senare kunde jag resa mig upp.
En promenad på några meter med hjälp av ett ståbord tände då en inre eld.
– Jag har ett jäkla pannben, är rätt envis. Jag fick en käpp att gå med, men vägrade gå som någon gammal gubbe. Då gav de mig en krycka. Den slängde jag bort efter en vecka.
Det här blev början på en kamp mot den egna kroppen. Sex träningspass i veckan och en gnagande osäkerhet om kroppen skulle fungera igen.
– Vänsterarmen hängde bara som en jäkla klump och var först helt stum. Den dag då jag kunde röra lillfingret kom tårarna.
Målet för "Babben" är att än en gång kunna gränsla sin Harley-Davidson. I maj är det obligatoriska körförbudet utgånget. Vännerna i mc-klubben East Cost Riders väntar, de har också varit ett stöd under den tuffa tiden. Relationen till sonen stärktes under den värsta sjukdomstiden.
– Det är framför allt min son som har ställt upp för mig under den här perioden. Redan på sjukhuset sa han "det här fixar du, farsan. Du är snart uppe på benen igen", men jag har sett korten från Karolinska. Jag var helt sned i ansiktet och borta i ögonen.
En annan relation avslutades kort efter stroken, "Babben" plockar ner ett porträtt av en kvinna från en vägg som är klädd med minnesföremål från de äventyrliga åren.
– Nu är det nog färdigt med äventyr för mig. Men det finns en sak som jag fortfarande tänker sikta på. Om jag kommer tillbaka helt så kommer jag att försöka få vara med i "Robinson".
