Andreas Dahlbäck (i hatt), nu boende på Gotland, är mångårig samarbetspartner till Anna. Han finns dock inte med på innevarande turné.
Hon må vara född och bosatt i Stockholm och har under lång tid levt i New York, men ön i Östersjön har ändå en tydlig plats i Annas liv.
Det här är ju trots allt en lokaltidning, så låt oss avhandla det först.
Inte minst görs den här intervjun på ön, där hon tillbringat några dagar före torsdagens turnéstart.
Hon är på ön ofta, sommar som vinter, gillar det karga som en utpost innebär. Vemod? Ja, kanske. Ödslighet bortom sommartiden.
– Mamma och pappa håller till på Gotland hela somrarna, grunderna till min första platta spelades in i Näs, jag har kompisar som Tobias Fröberg och Linus Larsson och nu bor ju min vapendragare här, så jo, det har stor, stor plats i hjärtat.
”Vapendragaren” sedan många år är Andreas Dahlbäck, batterist och producent. Nu boende i Bro där han klipper gräs och lagar vattenläckor mellan trumfillen.
Ut på vägarna alltså, start i Uppsala i torsdags. Kommande vecka två gig på Gotland, tisdag på Breda Blick i Visby, torsdag på Grå Gåsen i Burgsvik.
Åtta gitarrer tar hon med sig, inga kompmusiker men ny lust och nya krafter. Dessutom, säger hon, en rejäl nerv. För hur ska det bli. Mycket är så länge sedan.
Hösten 2019 var senast Anna spelade live, en turné som kom att förändra livet. Ty:
– Jag blev med barn under turnén, Axel är elva månader nu. Så det är inte bara coronan som ändrat mina förutsättningar, skrattar hon. Senaste året har jag mest befunnit mig i bebisbubblan.
Hennes senaste album ”A space lost for time” gavs ut 2019. Det har nyligen kommit i en ny utökad version.
Vinyldubbel, låtarna i såväl original som i omarbetade versioner, samarbeten som tagit sångerna dit Anna inte kunnat ta dem på egen hand.
– Jag har alltid gjort udda utgåvor till mina fans, jag älskar att göra sådant. Det här är i samma linje. I och med att allt sattes på paus ville jag ge skivan ett förlängt liv, det här var mitt sätt att göra det.
Den här gången turnerar du akustiskt, vem är mest Anna? Hon med gitarr eller hon med fullt band?
– Ensam med en gitarr är ju grunden, det var så jag började. Men det där är helt olika uttryck. Vissa låtar växer av arr och ljussättning medan det jag gör i sommar skapar en annan närhet till publiken. Det kan bli väldigt fina stunder.
Kanske blir det också vemod. Vemodet ligger som en skugga bakom Annas melodiösa och lågmälda musik, i ord såväl som ton.
– Jag kan vara glad och uppåt, så klart, men det finns ett vemodigt drag inom mig, ibland söker jag mig dit. Jag vet inte riktigt om det är en välsignelse eller förbannelse.
Hon tänker att alla har sin grundton, som om människan föds med sin inre melodi.
Anna Ternheim (i hatt) hade turnépremiär vid Parksnäckan i Uppsala på torsdagen.
Det är sjutton år sedan Annas debutalbum ”Somebody outside” (2004). Det visade sig bli starten på en karriär som fört hennes turnéer och skivor ut i Europa, över till USA.
Men sjutton år, hur lång tid är det?
– På ett sätt en ocean av tid och på ett sätt rusar tiden verkligen fram…där har vi det där melankoliska igen. Men samtidigt känner jag mig ung och jag gör vad jag kan för att bromsa den.
Hur går det, tycker du?
– Haha, det går väl sådär. Men samtidigt, varje dag skapar vi nya minnen och att ha en bebis är att uppleva alltid på nytt.
Hon har inte tid att grotta ner sig i sig själv, dessutom har hon gjort tillräckligt genom åren. Grubblat, komponerat, funderat, haft för gott om tid.
– Man är bara nykomling en gång i livet, men samtidigt öppnas och expanderar allt hela tiden. Musik är outtömligt. Vet du, det är så himla härligt.
Hon har varit borta från offentligheten ett tag, nu är hon tillbaka.