Boken tar avstamp i Macchiariniskandalen och är inspirerad av Frankensteins monstervetenskap. Den verkliga och fiktiva karaktären har något gemensamt med varandra. För Anna Grönlund finns det också något gemensamt med henne själv som forskare och det hon skriver om som författare.
– Det handlar om någon som försöker få liv i något som är dött. En cell utanför kroppen kan ju inte leva, men vi försökte fånga det som är livet och bygga något av det, säger hon.
När hon som läkarstudent fick en forskningstjänst jobbade hon med stamceller.
– Jag satt där med hjärtceller som skulle börja slå. Från att ligga stilla till att börja pumpa och det visade sig vara svårare än vad man tänkte. Plötsligt var det vissa som började slå. Jag såg att det hände men visste inte varför. Är det ens möjligt att förstå?
Hon tog celler från cancertumörer och aborterade foster som hon laborerade på. Även i sitt nuvarande jobb, på infektionsavdelningen på Visby lasarett, och i sitt skrivande utforskar hon människokroppen och det som kan vara äckligt och otäckt.
– Det jag jobbar med på sjukhuset är ganska äckligt. Och vad är det vi behöver stöta bort eller skära bort och slänga i sjukhuskaminen?
Hennes tidigare forskning om liv och död har blivit del av handlingen i spänningsromanen "Av kött och blod". Dramaturgin är hämtad från klassiska rysare som Mary Shellys "Frankenstein", Bram Stokers "Dracula" och Stephen Kings "Carrie". De historierna drivs av att huvudkaraktärerna läser brev eller tidningsartiklar. I Anna Grönlunds roman är det självmordsbrev och anteckningar som avslöjar ett vetenskapligt mörker. Inte olikt den som hon själv har erfarenhet av.
– Boken handlar mycket om vad som är sant, falskt eller fantasi, säger Anna Grönlund som har använt sitt eget namn till en av romankaraktärerna som också är läkare.
– Poängen med att ge karaktären mitt namn är att ifrågasätta vad som egentligen är sant. Bakgrunden till boken är att jag befann mig i en värld, där hela målet med forskningen är att hitta sanningar. Men ju mer jag jobbade där såg jag att det inte är var så enkelt, berättar hon.
När Anna Grönlund gick doktorandutbildningen på Karolinska sjukhuset ingick hon i en forskargrupp som tidigare hade letts av kirurgen och professorn Paolo Macchiarini.
– När jag började hade den splittrats i två delar. Jag jobbade med hjärtlabb och Macchiarinis del jobbade med strupar, berättar hon.
Uppdelningen grundade sig i en konflikt som hon fortfarande inte vet något om. Macchiarini hade opererat in plaststrupar på patienter och tydligen fått bra resultat och Anna Grönlund och hennes forskargrupp testade liknande metoder på hjärtan i sin del av labbet.
– Alla greps av en vilja av att vara med i det stora som var på väg att hända. Snart var vi i en stor vetenskaplig revolution. Men det var nog inte som vi trodde, säger Anna Grönlund.
Hon hörde att det viskades. Märkte att lås på dörrarna byttes ut. Information skulle hållas hemlig. I efterhand har hon fått veta att hennes handledare redan då hade gjort en anmälan mot Macchiarini och den forskning som hon själv försökte efterlikna på andra organ.
– Jag trodde på det. Det är klart att man gör det när man är ny och stora viktiga professorer säger att det är bra. Jag trodde att Karolinska var en seriös institution och att det fanns folk som visste bättre än jag.
I stället började hon tvivla på sig själv.
– Jag gjorde snarlika experiment som Macchiarinis strupar, men när jag gjorde det gick det så dåligt och cellerna fastnade inte på plasten. Det hände grejer, men det var långt ifrån något som jag skulle vilja ge till en patient, säger Anna Grönlund.
Hon kände sig som en bluff och hade inga misstankar om att det var någon annans forskning som var den stora bluffen.
– Jag trodde att det funkade. Jag vet inte om Macchiarini trodde att det funkade, men tidigt började det viskas om att det inte gjorde det.
Hon visste inte vad som var sant. Om det var rykten, lögner eller fantasier. Så hon började skriva dagbok.
– För jag kände på mig att det kunde balla ur samtidigt som det här kusliga hände. Jag hörde att det var olagligt. Att de experimenterade på människor. Jag trodde att jag började bli knäpp.
Anna Grönlund blev även gravid under den här perioden och mådde dåligt inne på det medicinska labbet och i arbetssituationen. Hon blev hänvisad till en psykolog som trodde att hon inbillade sig saker. Hon började också tro det. Och det är anteckningarna från den här tiden som utgör grunden för hennes roman. Dess huvudkaraktär Rosa är undersköterska och har skrivit dagböcker som hittas av en annan huvudkaraktär som är läkare och heter Anna. I persongalleriet finns även en bifigur som heter Paolo.
– Jag vill göra det svårt för läsarna att veta vad som är sant i den här berättelsen. För att det har varit svårt för mig att veta vad som är sant.
Den verkliga Paolo Macchiarini började granskas av SVT. När filmteamet var på avdelningen gömde sig Anna Grönlund på toaletten. När hon senare blev föräldraledig visades programmet som en dokumentärserie i tre delar.
– Då fick jag se att det var verkligt och mycket värre än vad jag hade trott, säger hon.
Han anklagades för forskningsfusk och misstänktes för att ha experimenterat på patienter, genom att använda livsfarliga metoder på människor som har dött efter operationerna. Själv nekar han till anklagelserna och har fällts för sin forskning men inte dömts för något brott i Sverige.
Forskargruppen föll samman och Anna Grönlund tog en paus från Karolinska sjukhuset och sökte sig till Visby lasarett. Först för ett sommarvikariat, när hon fortfarande var läkarstudent, och därefter för sin AT-tjänst.
– Det hade varit så jobbigt i Stockholm och vi hade haft det så mysigt här, säger Anna Grönlund.
Hon återvände aldrig till sin forskarplats utan flyttade hit med familjen och fick sitt andra barn. Hennes man jobbar också som läkare på lasarettet och den senaste tiden har hon jobbat halvtid för att få färdigt sitt manus. Den rymmer bland annat samhällskritik, vetenskapsetik, medicinexperiment, skräckscener och en olycklig kärlekshistoria.
– Det är som min kärleksrelation till forskningen som föll platt. Det kändes som om något fint och vackert som jag kunde ge mitt liv till, men som sedan blev smutsigt.