För fyra år sedan kom skivan ”Arv”, vilken främst bestod av tidigare skrivna sånger. Utlämnade till just förgängligheten som demoinspelningar, men till sist genomlyssnade och utvalda av spelkompisarna Torbjörn Söderman och Roger Gustafsson.
Det gav en kick, det sticker han inte under stol med, Bertholdsson.
Låtskrivarådran fick ny näring, vilket nu alltså lett till skivan ”På riktigt”. Det ges ut i dag, fredag, på strömningstjänsterna.
Det är en allvarsam skiva, visor i country- och americanakostym med texter skrivna på ålderns höst. Vi kommer dit.
Bertholdsson har levt sitt liv i musiken, spelade Beatles-influerad pop i ungdomen och blev med tiden mest förknippad med Di Sma.
Till dem har han skrivit älskade klacksparkslåtar, många har ölat till ”Slå en drill” och ”Tofta strand”.
Det där är också han, så klart. Den glade gamängen, det sociala geniet.
– Jo, säger han. Jag är glad och positiv, men det är inte hela jag. Alla har vi väl våra olika sidor. Vid köksbordet en natt sitter jag inte precis och asgarvar.
Säger han. Och asgarvar. För vi sitter ju inte vid köksbordet under den här intervjun, istället i hans ”mancave” fullt av gitarrer. Och inte är det natt heller.
Skivan har titeln ”På riktigt” för att sångerna handlar om det som är just på riktigt. Livet, döden, kärleken; familj, vänner, tider som gått och om tankarna i ålderns skymning.
– Jag fyller 69 i år, människor omkring mig börjar dö, jag inser det förgängliga. Det är där jag är i livet nu.
Främst präglas skivan av kärlek. Kärleken finns i varje sång, på ett eller annat sätt.
Bertholdsson citerar Paul McCartney, ur en biografi han läst:
– ”I hela livet har jag sagts skriva lättviktiga sånger om kärlek, men efter femtio år har jag fortfarande inte kommit på något som är viktigare”. Precis så känner jag.
Han var ung en gång för länge sen, Janne, en popare med färg. Gul är dressen han bär på omslaget till sin solodebut ”Säsongen är kort”. Den kom 1980.
30-åringen på den där bilden, känner du honom?
– Jo…jag tror det. Jag blev farsa tidigt, det har präglat mitt liv. En brådmogen man som tidigt fann musiken, det är ju i musiken jag levt.
Det skildrar han också i låten ”Livet” på nya skivan: ”Jag har musiken som rullar i mitt blod, den blev det enda jag verkligen förstod”.
”På riktigt” är, precis som ”Arv”, skapad tillsammans med Roger Gustafsson, gitarrer, och Torbjörn Söderman, trummor.
Grunderna är inspelade i Gustafssons fritidshus vid Storungs. Jan och Roger är perfektionister, Tobbe försöker skita ner och förskjuta kompet de millisekunder som förstärker känslan.
Ett antal gästartister medverkar, som violinisten Emilio Estrada som också gör sångdebut och långeliga vännen Göran Ringbom.
En låt handlar om honom, ”Visa om blått gräs”. Aningen oro när den spelades upp, Göran sa: "Borde inte jag sjunga en vers!".
– Och så skrev han om texten, haha. Vi har följts åt genom livet, grälat mycket men alltid landat väl. "Tänk vad gammal vänskap tål" som Göran sjunger.
Hela den lilla orkestern är så nöjd som det går. De har gjort det bra och ärligt.
– Är den för allvarlig? Jag vet inte, det skiter jag i. Och det finns hopp om bättre tider också.
Han är glad att lämna avtryck, säger han. Egoistiskt? Måhända. Kanske barnbarnsbarnen fram i tiden får höra hans sånger, tanken tilltalar honom.