22-årige Julius Jääskeläinen pluggar arkeologi på Campus Gotland, andra året, och fastnade för ämnet när han gick i gymnasiet.
Han var då volontär i samband med grävningar inför bostadsbyggandet på A 7-fältet. Där tändes något i honom; intresset för det gamla.
Eller egentligen, om vi ska vara sanna, har det väl alltid funnits där, det blir lätt så med en uppväxt i Visby. Här ligger medeltiden bara en armlängd bort.
– Men sedan jag började med fotografierna har intresset också kommit närmre i tiden, till 1800- och 1900-talet, säger han.
Många är de timmar han ägnar framför datorn. Han hade sett kolorerade bilder från förr, sökte på nätet och lärde sig på egen hand hur man bär sig åt.
I början tog ett porträtt uppåt fem timmar, nu gör han det på en timme.
Men det är ett gediget och noggrant arbete på photoshop-verktygen när han tar sig an de mest detaljerade fotografierna; som torghandeln på Stora torget i Visby; massor av människor, hästar och kärror, allt ska ha sin egen nyans.
Han börjar med huden, all hud på alla människor på aktuell bild. Huden är komplex, många skiftningar. Därefter hår och ögon.
Steg två är kläder, huvudbonader och liknande.
Tredje steget innefattar verktyg, kärror, hästar och fjärde och sista steget är att färglägga bakgrunden.
Vilka färger han väljer är ett antagande. Visst är givet, en sjömanskostym är blå. I övrigt får han jämföra tonerna i det svartvita och sedan skapa sin egen bild.
Julius Jääskeläinen säger att han sitter vid datorn åtminstone någon stund i stort sett varje dag, intresset är svårt att slita sig ifrån.
Men så har också en stor del av historien fått färg under de två år han hållit på:
– Någonstans mellan 600 och 800 bilder har jag färglagt, skulle jag tro, säger han och visar på skärmen.
Han har haft en utställning på Arkivens dag, i övrigt brukar han posta dem i diverse Facebook-grupper, som exempelvis ”Wisbyminnen”.
Det är inte enbart Visby-motiv han kolorerar, men det är ändå det han tycker är roligast. Visby är hans hemstad, med färg stiger det som varit närmre honom som person.
Samtidigt är han noga med att inte förvanska det som varit.
– Mina bilder är ett komplement, så här skulle det kunnat se ut. Jag byter inte ut det gamla fotot, det är viktigt att den dokumentära bilden finns kvar, säger han.