Musikern Jens Friis-Hansen står i en av Visbys gränder och spelar gitarr, i den gamla flickskolan vid Specksrum hörs röster av en kör.
Längs Mellangatan klapprar två av Tournamentums hästar, medan ljuddesignern Tim Bishop fångar allt i sin dator.
I veckan har arbetet med den audiowalk som just nu produceras varit synligt i Visby innerstad.
Irene Duckert är verksam inom Teaterabulansen, vars mission är att föra ut teatern till folket:
– Det handlar om att se staden på nytt sätt, att kunna bli främmande inför det vardagliga och placera sig själv i historien.
För så är det. Via hörlurar leds publiken genom Visby där Johanna Karlssons röst berättar historier från nyss och väldigt länge sedan, samtidigt som ljudillustrationer förstärker närvaron.
Publiken blir själv en del av föreställningen, genom att lyssna, röra sig och fantisera.
Irene Duckert igen:
– Vi har tagit hjälp av Gotlands museum, läst i arkiv, varit i kontakt med Owe Ronström som forskat om öar, men även pratat med ”vanligt folk”, människor som bott och verkat länge i Visby.
Av all denna mängd information har ett ”jag” skapats, det ”jag” som man, med start den 16 juli och tre veckor framåt, får följa under en timme genom staden.
– Vi försöker fånga det som händer, i stort och smått. Här passerar alltid en katt, i det fönstret över någon på fiol, allt det där får publiken vara med om, berättar Johanna Karlsson.
Just fiolen trakteras av Ella Friis-Hansen, som stod i just ett fönster och spelade under inspelningsdagen.
Så det är inte främst medeltida referenser, som i många andra guidningar?
– Nej, precis. Man upplever saker och händelser i staden i dag, för länge sedan och just i det ögonblick man passerar, säger Johanna Karlsson.
Det är Irene Duckert som tillsammans med Johanna Karlsson och Theodor Ryan håller i trådarna; som gjort manus och riggat inspelningsplatser i mängd.
Hur många? Och hur många olika ljud? Få vet. Helt enkelt hur många som helst.
Som i Kulturum vid Specksrum, där sjöng en flickkör ”Den blomstertid nu kommer”, vilket kommer att låta i lurarna då dörrarna till det som en gång i tiden var flickskola öppnas.
På Birgers gränd stod musikern Jens Friis-Hansen med sin gitarr, i gitarrfodralet klirrade det av mynt. Också det en historisk tillbakablick, till tiden före swish.
Ljuddesignern Tim Bishop vandrade gränden fram och tog upp ljudet som en vandrare hör det; svagt först, sedan just intill och därefter åter allt svagare.
– Vi skapar ett tredimensionellt ljudlandskap där åhöraren skärmas av från yttervärlden och verkligen befinner sig där historien utspelar sig, säger han.
För Jens Friis-Hansen var det första gången som gatumusikant. Mynten i fodralet var fejk för inte många passerade och aldrig tidigare har det väl stått musikanter i just denna gränd.
Men vad görs inte för konsten!
En gång i tiden stod denna gatukonst dock inte högst i kurs.
– Jag har inte kunnat verifiera det, men jag har sett uppgifter på att det långt tillbaka inte ens var straffbart att slå ihjäl gatumusiker. Långt ner i kedjan, alltså. Mot bakgrund av det får man vara glad då gånger man får gage, ler han.
All denna inspelning för närhetens och äkthetens skull. De flesta ljud finns i ljudbanker, men få saker slår den äkta varan.
Det är den känslan de vill åt, i en vandring som också är fylld av frågor: Hur påverkar osynliga skeenden i historien oss i dag? Vad gör vi med staden och vad gör staden med oss?