När Carl-Johan Stålhammar bestämde sig för att söka jobbet som vd för kongresshallen och googlade Wisby strand, var det första som kom upp en artikel där Wisby strand, som då stått utan vd en tid, beskrevs som ett "herrelöst skepp". Många skulle ha tvekat då, men inte Carl-Johan Stålhammar. Med inställningen "hur svårt ska det vara" bestämde han sig istället för att mönstra på och försöka vända skutan.
– Det kan ju i alla fall inte bli sämre, tänkte jag. Jag är väldigt tacksam för att de gav en relativt oprövad 32-åring chansen, det är det inte alla som gör, säger Carl-Johan Stålhammar.
Det är heller inte alla som tar med sig familjen och flyttar till en ö, som han inte hade större erfarenhet av än att han spelat golf där några gånger.
– Det var jobbet som tog oss till Gotland, min fru hade aldrig varit här, säger Carl-Johan Stålhammar, som i och med flytten hittade en ny kärlek – Gotland.
Sonen Axel var bara bebis när flytten gick över sjön, dottern Signe är född på ön.
– Båda pratar gotländska, framförallt Signe, det är "di" och "mi" och "jo" och "naj" och "leike" och "springe", det är väldigt roligt.
Någon hemlängtan till hemstaden Linköping eller Östergötland känner han inte.
– Ingen alls. Det här är hemma. Allt finns här utom Ikea och det är bara positivt, brukar jag säga.
Det har gått drygt sex år sedan han tog plats i vd-stolen på Wisby strand, men suttit ned har Carl-Johan Stålhammar inte gjort särskilt ofta sedan dess. Arbetet med att ta befäl över det "herrelösa skeppet" och göra kongresshallen till gotlänningarnas, satte igång direkt.
– Ska vi nå ut till dem på andra sidan havet, där en majoritet av kunderna finns, måste vi vinna på hemmaplan först, tänkte vi.
När det gällde att vinna gotlänningarnas gillande kom Carl-Johan Stålhammars stora musikintresse väl till pass.
– Nu behöver du inte åka över till andra sidan för att se Jerry Williams, Jill Johnson, Mando Diao eller Håkan Hellström.
Om Carl-Johan Stålhammar skulle få välja skulle det bli rock för hela slanten, men viss självinsikt har han.
– Det går inte att ha tolv rockband på rad.
Någon brist på rock har heller inte rått genom åren.
– Hela hårdrockseliten har väl varit här nu, tack vare Rockskallen, säger Carl-Johan Stålhammar, som har svårt att välja en favorit, men som till sist i alla fall lyckas pressa fram sin topp-tre (se nedan).
Hans eget bidrag till Rockskallen har varit som rockgissgeneral "Mister Stiff upper lip", en uppgift han tagit sig an med största allvar.
– Jag blir lätt nördig, men det får inte bli för svårt. Jag menar, alla vet inte vilken färg Keith Richards hade på strumporna på den där konserten 1968.
Många roliga minnen har Stålhammar hunnit samla på sig under åren på Wisby strand.
– Någon riktigt bra efterfest med Ralf från Mustach har det väl blivit – och han är inte dålig på att dricka öl.
Kontakten med kändisar är dock inte bara glitter och glamour.
– De lite äldre, skolade, artisternas riders kan vara rätt intressanta. Det kan till exempel vara att det ska vara helt vitt och en speciell sorts äpplen – de kan vara lite jobbiga. Och så Jonas Gardell som inte hittar någonstans, där man måste sätta upp lappar och pilar på varje trappsteg, för att han inte ska gå vilse, säger Carl-Johan Stålhammar.
Mycket musik har det blivit, men också mycket annat. Kongresshallen är, menar Stålhammar, vad du fyller den med.
– Vi hade en kund som gjorde om en av kuberna till ett Willy Wonka-rum fyllt av godis. Varje deltagare fick gå in i fem minuter och ta så mycket de vill ha.
Inte utan sorg i hjärtat gjorde Carl-Johan Stålhammar i förra veckan sin sista arbetsdag på Wisby strand och tog farväl av kollegorna.
– Jag var inställd på att det skulle vara jobbigt, men att det skulle vara så känslosamt hade jag inte trott. Jag gråter sällan, men det blev många tårar, säger Carl-Johan Stålhammar.
– Wisby strand har varit en stor del av livet, även för familjen. Ungarna är uppväxta med att springa runt på Banketten.
Nu är det ändå dags att dra vidare.
– Jag har alltid varit jävligt nyfiken av mig, jag är ganska rädd för att bli bekväm.
Därför byter han nu spår, blir mathandlare på kooperationen och ersätter innerstadsvy och havsutsikt mot Stenhuggaren.
– Det är något helt nytt, men det känns samtidigt spännande.
Och nära till ishallen?
– Väldigt nära ishallen.
För Carl-Johan Stålhammar, som spelade i hemmalaget Linköping tills han var drygt 20, har hockeyintresset fått en nytändning på ön.
– Dels är jag hockeytränare för sonens lag, dels sitter jag i styrelsen för Visby Roma och försöker se så många av A-lagets matcher som möjligt. Sen spelar jag veteranhockey en gång i veckan.
Dessutom tittar han på en hel del NHL-hockey och delar med sig av sina betraktelser kring detta som bloggare helagotland.se.
– När dottern föddes var jag uppe en del på nätterna för att ge henne mat och då började jag titta på NHL och intresset kom tillbaka, förklarar Stålhammar.
Så hur orkar han då med allt?
– Bokstavskombination. Nej, men som tur är har jag en fru som är helt underbar och har överseende med alla mina sidor. Jag har svårt att ta det lugnt, säger Carl-Johan Stålhammar, som endast tog två dagar ledigt mellan jobben.
– Jag håller på och flyttar samtidigt, så det var lägligt.
Flytten var inte längre än 500 meter, familjen Stålhammar blir kvar i Vibble, men på andra sidan Högklintsvägen. Därmed får Carl-Johan Stålhammar den havsutsikt hemma, som han förlorar i och med jobbytet. För honom, som när han tillträdde jobbet på Wisby strand, presenterades som den surfande vd:n i GA, är närheten till havet viktigt.
– Jag älskar det. Därför kan jag aldrig flytta härifrån nu, säger Carl-Johan Stålhammar.