DU&JAG
Han har än i dag ett litet horn kvar i sidan till det militära, säger han, Evert.
För så här var det: när sista tåget gick och järnvägens saga på Gotland var all låg han ute i busken, repövning efter att några år tidigare ha gjort rekryten på A 7 och inte en chans att få permis.
– Det hade varit roligt att få vara med om avslutningen, det tycker jag, säger han. Det var en speciell dag.
Så klart. En 82-årig epok gick i graven den dagen och Evert hade vigt några viktiga år åt uniformsmössa och rälsgnissel.
Gotlands järnväg, GJ, blev det första företaget att starta en järnväg för allmän trafik på ön. Första sträckan gick mellan Visby och Hemse, där transporterades såväl passagerare som lantbruksprodukter.
Järnvägen invigdes med pompa och ståt av kung Oscar II den 10 september 1878. Den hade kostat sina modiga slantar att bygga: 1 175 716 kronor och 67 öre.
Så småningom utökades smalspåret – 891 millimeter – till en slags gotländsk stambana sträckande från Lärbro i norr till Burgsvik i söder, med Roma som viktig knutpunkt.
Med tiden kom järnvägsnätet också att innefatta spår till Hablingbo, Rone och Slite. Planen var att även bygga ut linjen till Fårösund, men så blev det aldrig.
1947 köptes järnvägen av staten och kom då att införlivas i Statens järnvägar.
Det året, 1947, var Evert en tioårig grabb i Stånga och jobbet på järnvägen låg ännu fem år fram i framtiden.
Evert föddes vid Skrubbs, 500 meter från Visby stadsgräns, ett område som då var rena landsbygden. Vid åtta flyttade familjen till just Stånga för att efter några år återvända till Skrubbs.
Han minns när travet byggdes -48 och hur Visby växte och växte. Han själv också, han blev 13 och fick sommarjobb som virkesmätare på hamnpiren och så småningom slutade han skolan efter åtta år där.
Världen låg öppen, tågen rullade längs rälsen inte långt hemifrån men han själv, vad skulle han sysselsätta sig med?
– Jag anmälde mig som arbetssökande, en dag kom ett bud att jag skulle infinna mig på Arbetsförmedlingen och där blev jag erbjuden jobb på järnvägen. Det hade jag aldrig haft en tanke på.
Jag trodde alla grabbar ville bli lokförare!
– Nej, inte jag. Jag hade haft praktik som elektriker, det hade nog blivit något sådant.
Den 30 juni 1952 – en märkesdag i Everts liv – började han som notisbud på järnvägsstationen i Visby och distribuerade fraktsedlar och andra dokument.
– Notisbud, visst är det en fin titel? Men efter ett tag kallades det bara kontorsvakt, egentligen var jag en vanlig springpojke.
Det blev sedan också ett par år på busstationen, då belägen på samma plats vid Gutavallen som nu, innan han var åter på järnvägen.
Snart 70 år sedan, en helt annan tid, ett långsammare samhälle, även om den tidens folk ansåg att inte minst tågen gick nog så fort.
Kriget var över, en ny era gicks till mötes, människorna andades framtidstro och när Evert inte hängde med polarna på Redners Café på Södertorg och tog en kaffe eller Citronil iklädde han sig stolt sin uniform.
– Jo, skrattar han, lite mallig var man allt. Det var ändå lite status med uniformen.
Det finns så många minnen, som under åren på bussen, en bra sommarsöndag kördes tusentals personer till stranden på Tofta.
Buss efter buss gick från stationen, vid Gutevägen hade han sålt biljetter i den första, med biljettmaskin dinglande runt ena armen och växelbörsen runt den andra.
– Där hoppade jag av och klev på nästa buss, så fortsatte det ända ner till Tofta. Jag minns att jag klippte biljetter för Sonya Hedenbratt, då var man lite stolt.
Och en gång satt Sigge Fürst i vänthallen inför färden till stugan i Östergarn.
Hedenbratt och Fürst, dåtidens nöjesjättar. Jazzsångerskan och revyartisten Sonya Hedenbratt som på 70-talet blev folkkär i tv-underhållningen "Jubel i busken" och skådespelaren Sigge Fürst var i många år programledare för radioprogrammet "Frukostklubben". Jo, jag vet, inte helt givna nutida referenser.
Men när Evert var 18 hamnade han till slut alltså på järnvägen, ett jobb han gärna återvänder till i minnet.
– Jo, det är ju de där åren som formar en. Och det blev ändå över tio år inom SJ, på Gotland och på fastlandet.
Han gjorde allt. Kontorsbud, biljettförsäljare, klarerare, konduktör, fram och tillbaks längs linjerna.
Efter kvällens sista tåg till Burgsvik blev det övernattning på stationen där och sedan morgontåget tillbaka norrut.
– Oj, oj, oj, jag har övernattat på många stationer. Men jag trivdes med det, att vara fri och rörlig, att se mig omkring, det passade mig.
Att ha säkerhetstjänst var det vanskligaste, då var uppgiften bland annat att kroka samman vagnar. Då gällde det att ha sinnena skärpta.
– Men här på Gotland hade vagnarna bara en buffert, inte två som på fastlandet, så man slapp krypa under dem. Det var mest att lägga kroken i öglan, men det kunde vara farligt om man inte var noggrann.
Så många minnen, som resenären som drog fram fickpluntan och krävde att få bjuda på en sup, nej, sa Evert, jag kan inte dricka sprit på arbetstid, det går inte.
”Jamen” sa den fryntlige passageraren till källingen sin, ”ta fram karamellpusen och bjud åtminstone sorken på en kola”.
Det var som sagt en annan tid, en tid som tog spets mot någonting nytt och annorlunda, biltrafiken ökade på de gotländska vägarna och järnvägen miste efter hand mer och mer sin betydelse.
Den 13 maj 1959 intervjuades distriktschefen Bror Elwing i Gotlands Allehanda. Han sade så här: ”Vi har kommit till den dag då vi måste lägga ned Gotlands järnväg, inget annat återstår”.
Och så blev det, drygt tre år senare var en 82-årig epok över.
30 september avgick sista tåget från Visby station. Och då låg alltså Evert ute i busken.
Den som vill kan på youtube se filmer från järnvägens storhetstid på Gotland. Där finns bland annat en film från stationen i Havdhem, många herrar i hatt, uppklädda inför den sista tågresan.
Evert serverar kyld tranbärsdryck i solen och visar sina sparade dokument. Inför vår träff har han plockat fram kartor, fotografier, tidningsklipp, tidtabeller och annan kuriosa, det mesta är gulnat av tid som gått.
Han må vara tärd i kroppen och har lite kämpigt att röra sig, men i minnet från tiden vid järnvägen är han briljant. Ögonen plirar när han berättar sina anekdoter.
Once a järnvägare, always a järnvägare, så tycks det.
Bland annat visar han det fotoalbum som arbetskamraten Lennart Holmberg skapade.
Där finns bilder på samtliga anställda det sista året, 1960. En mängd livsöden, så mycket de varit med om, så mycket som väntade. I dag är praktiskt taget alla borta sedan länge.
För 20 år sedan kom 25 personer till den kompisträff som dragits ihop varje år, nu är bara några få kvar i livet. Evert är, så vitt han vet, en av få, som bor på Gotland.
– Fast i år blev det ju ingen träff på grund av coronan, det var lite synd. Vi får se hur det blir nästa år, hur många som är kvar.
Han bläddrar i sitt album, pekar och berättar:
– Han där var på verkstan, den låg där ÖB ligger nu, han där var stins i Roma, han där gick över till posten sen, han var stins på Hemse, den flyttade till Stockholm, där är Maud, hon var på kontoret och Nygren, han hamnade i Örebro-trakten om jag minns rätt.
Så många minnen, ett helt album med arbetskamrater i svartvitt. De som tillbringade delar av sina liv tillsammans i rälsgnissel och motordån, som varnade varandra för ”svart slips”, det var chefen, illa omtyckt, lämnade sällan medarbetarna i fred.
Runt om på ön har de flesta av de runt 50 gamla stationshusen fått andra användningsområden.
Sanda station hyser Lars Gullin-museet, i Väskinde station har fotografen Hasse Blomberg sin ateljé – Hasses pappa Bertil var för övrigt även han på SJ och arbetskamrat med Evert – och Hesselby station i Dalhem är alltjämt station, nu till museijärnvägen mellan Dalhem och Tule.
I Visbys ståtliga stationshus finns i dag ett kontorskluster och genom terrängen löper det som en gång var banvallar, tränade ögon kan se spåren av en tid som var.
Järnvägsnedläggningen kom att drabba hårt, omkring 60 personer blev av med jobbet på Gotland.
Det sägs att en etablering av LM Ericsson skulle ske som ersättning, men så blev det inte. Det tog tid, först flera år senare kom LM till ön.
Dock erbjöds statliga jobb på annan ort, så kom det sig att den då 23-årige Evert hösten 1960 istället började på stationen i Södertälje.
– Ena dagen satt jag på godsexpeditionen och taxerade fraktsedlar, andra dagen var jag konduktör på sträckan till Nyköping eller hoppade jag in på stationen i Nykvarn, Eskilstuna, Tullinge eller vad det kunde vara. Men tågklarerandet hoppade jag aldrig på, det blev för många tåg att hålla reda på.
Från, mot slutet, sex tågrörelser om dagen på Gotland till ett tåg var tredje minut förbi Södertälje. Nej, det blev för hetsigt.
I dryga tio år varade Everts tid inom Statens järnvägar, det var fina år. Men till slut kallade hemön.
Svärfar blev dålig, hustrun var enda barnet så 1963 flyttade den lilla familjen hem och tog över gården i Bro, den som än i dag finns i släkten.
Konduktören blev helt enkelt bonde, vilket han var i drygt 20 år innan han brände av tredje steget i sitt arbetslivs trestegsraket; arbete inom kriminalvården. Där han hoppade in som vikarie ända tills han fyllde 70.
Hustrun, förresten. Birgitta. De separerade sedan och i dag är hon borta men i ungdomen var hon läroverksstudenten som ofta satt på stationen i Visby i väntan på bussen hem.
En dag hade en tårta fallit på marken då tåget lastades och det mosade bakverket skänktes därför till järnvägens personal. Så när Evert stod i biljettluckan räckte han helt enkelt ut en bit och frågade om hon ville ha.
Svårare behöver det ibland inte vara när stjärnorna står rätt och luckan är öppen.
Han har rest en del längs rälsen även som privatperson, Evert.
Som grabb hörde han skarvarna dunka mellan Visby och Stånga. Första resan utomlands gick tur och retur Aten, det var i tidigt 60-tal.
En gång mellan Helsingfors och dåvarande Leningrad – Sovjet-tid, stenansikten vid gränsen – kom Evert på god kollegial fot med konduktören och tillbringade tid i hans tjänstekupé och drickandes varmt te från samovaren.
Så många minnen, ett helt liv fyllt av hågkomster.
Men du, Evert, vi har pratat mycket om den 14-, 15-årige grabb som var du, men vem är den 83-åring som sitter framför mig nu?
– Ja, du, säger han, jag försöker röra mig så mycket som möjligt, hålla igång så gott det går, det är lika viktigt som medicin.
Kroppen är lite skröplig som den blir med tiden, men årsringarna inom honom är många, där är han alla åldrar på samma gång.
Han har två barn, sex barnbarn och tre barnbarnsbarn, de flesta finns på fastlandet. Så blir det med åren, många av de närmaste ger sig av.
För egen del trivs han i Visby-villan där han bott i drygt 20 år nu, där prunkar sommarträdgården grön den dag vi ses
– Jo, man har fått vara med om mycket. Men inte som min frus farmor, hon var med när de uppfann cykeln och när han där uppe gick på månen var hon fortfarande helt klar, tänk vilken livsresa!
Den gotländska järnvägshistorien är fri från allvarligare olyckor och under Everts tid var de inga alls, några enklare urspårningar bara i anslutning till växlingar.
– Men vet du, när de byggde flyget på 50-talet kördes grus på tågvagnar från Stånga, det fanns ett fordon på fältet förutom tåget och nog fan lyckades de krocka! Tur att man inte var med då, det hade varit genant.