I dag klockan tolv släpper Gotlands museum den första av fem filmer där tittarna får följa med till hus och platser de flesta aldrig får möjlighet att uppleva.
– Vi ville ha en extra krydda och visa något som vi inte kan komma in i vid en vanlig stadsvandring, säger Jeremy Harder, pedagog vid museet, som tillsammans med Lars Kruthof guidar tittarna i filmerna. Han fortsätter:
– Vi vill också visa att vi fortfarande finns och brinner för att förmedla kunskap om vår historia och vårt kulturarv. Vi längtar efter våra besökare och de längtar efter oss.
Filmerna är ett samarbete med Film på Gotland som stått för kostnaden för fotograf, ljudtekniker, utrustning och redigering. Samarbetet har gett museet möjlighet att bjuda de virtuella besökarna på betydligt högre kvalitet på ljud och ljus än de livesändningar museets egen personal har möjlighet att göra. Platserna som filmats är med på en av museets mest populära stadsvandringar, "Staden bakom murarna", en vandring som ju inte går att göra i dessa pandemitider.
I filmen som släpps i dag får tittarna följa med till gamla residenset, men i resterande filmer, som släpps en i veckan, bjuds det på betydligt mer spännande platser. Eller vad sägs om en krypta under S:ta Karins ruin och en latrinkammare under Munkkällaren? Ett ställe det inte var helt lätt att ta sig till med kamera och allt, berättar fotografen Erik Landerdahl.
– Det var bara ett jättelångt rör uppåt. Och man kan ju bara tänka sig vad som åkt ned där genom århundradena.
De två övriga platser som filmats är Tjärkoket, ett hus som är äldre än ringmuren, och Kruttornet, med sin historia som försvarstorn och fängelse. Alla fem filmer spelades in under en enda dag och tanken är att ge tittaren en känsla av att själv vara på plats.
– Vi ville att det skulle kännas som att kameran var den som tittar. Den skulle inte vara helt stabil hela tiden utan vara lite mer levande, säger Erik Landerdahl.
Men det finns också ett annat skäl till att filmerna gjorts. Museet står inför ett konkurshot och efter varje film finns en vädjan om att swisha ett bidrag till verksamheten. En idé de fick från människor som följer museet i sociala medier.
– Filmerna är en liten kärlekshandling men också ett sätt att söka stöd. För vi befinner oss i en fruktansvärt allvarlig situation och vi hoppas de som kan och vill bidrar via swish, säger Jeremy Harder.