När det var brännboll i plugget blev jag alltid vald bland de sista när det skulle delas lag. På gympan var jag klen, annars också för den delen, och det här med idrott kändes inte som någonting för mig.
Så rullade livet på och för fem år sedan var jag plötsligt inte lika klen längre. Det måste ha kommit in fukt i garderoben, tänkte jag, för tyget i alla byxorna hade krympt. När jag dessutom flåsade betänkligt i trapporna på jobbet fick det teorierna om fuktintrång att darra. En kväll bestämde jag mig för att testa orken. Två och en halv kilometer, sedan landade jag i en pöl av svett på vardagsrumsgolvet medan lungorna kraftfullt protesterade mot den tortyr de utsatts för. Så här går det ju inte att ha det, tänkte jag och påminde mig om att jag sympatiätit mig till sju extra pappakilon under två gånger nio månader, innan ens barnen var födda.
Det finns inga andra ord – första året med löpning var en ren plåga.Två joggingpass i veckan, vare sig det var snöstorm eller värmebölja, men efter min första mil var jag euforisk. Milen under timmen gav ännu mer adrenalinkickar, och nu var fukten som bortblåst ur garderoben. Ett helt nytt liv tog över. I dag kan jag inte sluta springa. På helgerna vaknar jag ofta tidigt. En av dagarna äter jag en rejäl frukost och läser GA och GT, innan fickorna fylls med Snickers. Jag har lärt mig att jag drar en chokladbit i timmen. Med tre bitar tar jag mig favoritrundan från Visby, upp över Väskinde och vidare mot Lummelundsbruk, via Brissund och Själsö hem till stan igen.
Ensam i ösregn och motvind vek jag en lördag av mot Bro och sprang ut på Brorakan, bred nog för ett JAS-plan att landa. Känslan var helt galen. Med 42 kilometer i benen slocknade jag innanför tröskeln när jag kom hem. Men drömmen om ett maratonlopp hade fötts.
I fjol sprang jag Stockholm Marathon på hemmaplan, Klinte till Snäck, ihop med en hel hög glada löpare. I dag är det dags igen, på plats i Stockholm, om inte förkylning eller inställda färjor stoppar mig. På Östermalms IP går jag ut bland de första 5 000 startande. Bakom mig har jag ungefär 13 000 som kommer kutande. Det innebär 26 000 löparskor i regnbågens alla färger. Jag bävar och hoppas ta mig runt. "Inte vända sig om och titta. Inte stanna" är mina mantran för dagen.
Om jag når mållinjen inne på Stockholms stadion lär glädjetjutet höras hela vägen hem till ön.