Ja, du vet historien. Hur Hellman som 24-åring gav ut albumet ”…och stora havet”, vilket blev en jättesuccé. Guld, grammis, Årets manliga och ”Århundradets album” enligt Nöjesguiden.
Från ingenstans kom han, med Squeeze- och Costello-influenser och bröt helt ny mark inom den svenska popen.
Han lade rim där ingen annan lagt dem, andades mitt i orden och fick ett helt folk att nynna på ”Hon har ett sätt”, ”Vara vänner” och ”Vintern dör”.
Det förväntades sedan, och väntades på, en uppföljare, för det är så det går till i skivbranschen. Men det bläddrades i backarna på Juniwiks utan resultat. Tystnad. Och rykten.
…tills i januari i år, då släpptes album nummer två, ”Äntligen borta”, 32 år efter debuten.
Nu är han ute på landsomfattande turné. När den här intervjun görs befinner han sig hos sina föräldrar i Falun och käkar prickig korv-mackor, kvällen innan har han spelat i Bollnäs.
”Det går bra att ringa klockan tio, det finns mycket tid att fördriva på turné” sa den som bokade den här intervjun. Så hur fördriver du den? Tiden?
– För mig är det sällan bråttom, det är värre för de som sköter ljud och ljus och sånt, det ska plockas upp och ner. Jag sitter mest och glor, ser på Sverige när vi åker buss. En del lyssnar på musik men det gör jag sällan. Jag låter tiden gå.
Rattar du någonsin bussen själv?
– Nej, jag tycker att jag kör bra, men här är jag inte betrodd.
Är det skillnad på att fördriva till på turné och i Palma de Mallorca där du bor?
– Stor skillnad, förstås. Här har jag bara mig själv att ta hänsyn till och hinner sakna familjen, min hustru är präst i Svenska kyrkan. Där tar jag barnen till skolan och hämtar dem på eftermiddagen. Däremellan är jag hemma och försöker jag ägna mig åt musiken.
Musiken, ja. Den där 20-årige killen i uppväxtens Vuollerim och från 15-årsåldern Falun, vem var han? Känner du honom i dag?
– Ja, det skulle jag säga. I mycket är jag densamme, lite lugnare inför saker och ting, kanske. Inte lika rastlös. Med åldern vet man vad man vill, stressar inte upp mig lika mycket.
Han som var du och skrev de där klassiska låtarna, vad lyssnade han på för musik?
– Det var mest den engelska musiken som kom efter punken, Squeeze, Joe Jackson, Nick Lowe, Costello, sådana saker. Det är klart att man fick inspiration därifrån. Musiken blev min värld, ett slags låtsasvärld, jag skrev låtar hela tiden.
Jakob Hellman upptäcktens av Magnus Nygren, då A&R på skivbolaget EMI, numera kanske mest gotlandskänd för att arrangera konserter på Stora Gåsemora.
När Hellman var 22 spelade debutalbumet in och släpptes två år senare. Han kom, var överallt ett tag och försvann, men inom sig: var han även där försvunnen?
Under alla de där åren, vem var du? Var du fortfarande musiker även om du sällan spelade?
Han drar på svaret, eftertänksamt, säger ja, det var han nog.
– Artist, i alla fall. Inte musiker. Men artist, sång- och dansman. I alla fall har jag aldrig blivit något annat, även om jag jobbat en del inom äldrevården, exempelvis. Och även utifrån har jag hela tiden betraktats som artist, det har så klart spelat in för självbilden.
Inom idrotten sägs ofta att det sämsta man kan göra är att leda med 1-0 i paus. Att det är svårt att försvara ledningen. Är det vad som hände dig efter debuten?
– Ja, det kan man säga. Jag försökte spela in lite låtar, men det blev inga mål, om jag säger så. Det funkade inte, det kändes som ett misslyckande och det är en känsla jag tvingats leva med. Och åren bara gick.
Och ryktena började florera. Att du var narkoman, hemlös…allt möjligt.
– Ja, och ingenting var sant. Men jag hörde inte så mycket av det där, ingen går ju precis fram och frågar om man är psykiskt sjuk. Så jag får ta det som en komplimang, att man betyder något.
I januari i år kom så ”Äntligen borta”. Berätta om tillkomsten.
– Sedan början på 2000-talet har jag trappat upp, kan man säga. Jag har spelat en del solo på somrarna, 2010 gjorde jag ”Allsång på Skansen” och en ansats till comeback, men det funkade inte riktigt.
– Däremot har jag haft bra kontakt med bokningsbolaget, de föreslog en jubileumsturné i samband med 30-årsjubileet av skivan vilken kom att heta ”Äntligen borta”. Jag sa att jag hade en låt som heter så, vilket jag inte hade vid tiden. Men det är en bra skivtitel så jag skrev den senare.
Är låtarna på plattan specifikt skrivna till albumet?
– Nej, de kommer från lite olika perioder. En del är nyskrivna, andra är äldre, några är riktigt gamla.
32 år tog det, kanske svenskt rekord för en uppföljare. Men sen kom Abba efter 39 års paus! Kommentar.
– Surt, eller hur? Att inte få behålla rekordet. Men det känns ändå okej att tävla mot och till och med få stryk av Abba.
Squeeze och Costello i ungdomen, vad lyssnar du på i dag?
– Jag lyssnar inte så mycket och när jag gör det lyssnar jag på annat sätt, det är så lätt med Spotify att byta och göra studiebesök hos olika band och artister. Men…mycket klassiskt för att få lugn när allt annat snurrar.
Nej, han har inte varit helt tyst, Jakob. På senare år har han spelat en del på Gotland. Två gånger solo på Stelor i Västergarn, i fjol var han en av artisterna i ”Så mycket bättre”, vilket givit honom en ny plats i rampljuset. Det är tydligt, säger han.
– Folk känner igen mig mycket mer nu än före programmet, en ny generation publik, många unga verkade gilla min medverkan, det är roligt.
I programmet sjöng han Eldkvarns ”I skydd av mörkret” och ”Gabriellas sång” av Helen Sjöholm, som i sin tur tolkade ”Hon har ett sätt”.
Vilken relation har du annars till Gotland?
– Ingen särskild, jag har turistat någon gång, inte mycket mer än så.
Har du cykelsemestrat?
– Nej, jag har tagit bilen till Lummelunda-grottorna och tittat in där.
Och nu Wisby Strand, vad får vi höra?
– Mycket av allt, gammalt och nytt. Ju längre turnén går, desto roligare att spela. Att stå på scen är ju kärnan i det jag gör, där finns tryggheten. Och inte minst får de Mattias Alkberg, han kör ett set före mig.
Är Jakob Hellman tillbaka på riktigt nu?
– Ja, det känns så. Det är min tanke. Inte att det blir en platta om året, jag skriver ganska långsamt. Men jo, jag är nog tillbaka, det är för sent att göra något annat. Jag kör vidare på det här som jag kan, det är en rätt skön känsla, faktiskt.