â Det kan visslas pĂ„ en cirkusförestĂ€llning i fem minuter, sĂ„ lĂ€nge som publiken Ă€r hĂ€nförd, men det Ă€r inte musik. Vissling kan vara som ett instrument och som en röst, sĂ€ger Elena.
I helgen kommer hon att tolka lÄtar genom att vissla dem.
â Jag sjunger verkligen med min andra röst. Vi har alla tvĂ„ röster, vi kan sjunga med en och vissla med den andra, sĂ€ger hon.
Hon har visslat sedan hon var barn och vÀxte upp i en konstnÀrlig familj som uppmuntrade henne.
â Det var naturligt för mig och min pappa visslade ocksĂ„, men jag utbildade mig ocksĂ„ inom musik. Det fanns inga kurser i vissling, men i rytm och harmoni och att lĂ€sa noter. Musik Ă€r ett sprĂ„k som mĂ„ste studeras för att kunna prata med andra musiker och för att förstĂ„ meningen med det vi skapar, sĂ€ger hon.
Att föra in visslingen i musikvÀrlden har ocksÄ brutit mot kulturella fördomar.
â I italiensk historia har det endast visslats pĂ„ operan "Mefistofele", som betyder djĂ€vulen, och det Ă€r djĂ€vulen som visslar, berĂ€ttar Elena.
NÀr nÄgon busvisslar pÄ en italiensk teater Àr det likvÀrdigt med att bua ut de pÄ scenen, men i den amerikanska traditionen Àr det snarare detsamma som en applÄd.
â Det betyder motsatsen i USA, dĂ€r de har haft visslerskor i historien, sĂ€ger Elena och nĂ€mner en artist i suffragettrörelsen, som kĂ€mpade för kvinnors rĂ€ttigheter.
â Alice Shaw var den första berömda visslerskan. Hon lĂ€mnade sin man och tog med sig sina döttrar för att turnera runt i landet, sĂ€ger Elena.
Hon berÀttar att den första manualen om konsten att vissla skrevs i USA och att det dÀr Àven fanns en skola för visslerskor.
â I Europa har vi en helt annan historia, sĂ€ger hon och hĂ€nvisar till hĂ€xbrĂ€nningarna, dĂ€r kvinnor kunde anklagas och dödas om de visslade.
â Och i delar av Mellanöstern betraktas det fortfarande som oanstĂ€ndigt för kvinnor att vissla, sĂ€ger hon.
Hon minns sjÀlv hur andra tittade pÄ henne nÀr hon visslade hemma hos italienska familjer och hörde hur andra flickor förbjöds att göra detsamma. Elena hÀnvisar till talesÀtt pÄ italienska, engelska och ryska dÀr kvinnor som visslar beskrivs som syndiga.
â Jag tror att det har med hur munnen Ă€r formad nĂ€r man visslar, det ansĂ„gs inte vara passande. Det Ă€r sĂ„ konstigt, nĂ€r det Ă€r vĂ„r röst, sĂ€ger hon.
Elena har spelat in tre skivor som följer hennes musikaliska resa, frÄn de napolitanska rötterna med "Villanella alla Napoletana", som hon beskriver som en musikstil frÄn 1500-talet.
â Villanella var dĂ„tidens Michael Jackson, sĂ„ den första poplĂ„ten kommer frĂ„n Neapel. PĂ„ första albumet finns lĂ„tar dĂ€rifrĂ„n, sĂ€ger hon, som följde de napolitanska influenserna vidare till folkmusiken i Sydamerika.
Hon har sedan lÀnge arbetat med en paraguayansk musiker som ackompanjerar visslandet med harpa, men har ocksÄ spelat i trio och kvartett. Bland annat med den svenska gitarristen Mats Hedberg, som Àr med pÄ hennes tredje album. Ny musik uppstod nÀr de möttes.
â Jag tĂ€nkte att det var dags att förflytta instrumentet frĂ„n den klassiska eran och Ă€ven anvĂ€nda elektroniska ljud, sĂ€ger Elena som nu tolkar engelsksprĂ„kiga lĂ„tar frĂ„n 60-talet.
Elena och Mats turnerar nu som en duo. De har bland annat spelat nedanför en bergstopp i Alperna, pÄ en ambassad i Abu Dhabi, en jazzfestival i Sydkorea och en teater i Monte Carlo. Snart ska de spela och vissla sin repertoar i en kyrka pÄ Gotland.
â Efter konserterna brukar nĂ€stan alla gĂ„ dĂ€rifrĂ„n visslandes, som att de mĂ„ste försöka, sĂ€ger hon.