Bertil Gottfridsson och hans trumpet, fotot taget 1988.
Jubileet skulle egentligen hållits den 27 december 2020, det var det datumet 50 år tidigare som allt startade.
Pandemin kom i vägen, det vet vi. Så nu fyller de ju faktiskt snart 51, vilket firas med konsert på Strand hotell fredag 12 november.
De är till åren komna, gubbsen. Gösta Lyttkens med sin klarinett är äldst, han blir 90 nästa år. Trummisen Pauli Eile är 83, trumpetaren Bertil Gottfridsson och trombonisten Lars Hasselrot är 82.
Men än lyser musiken starkt inom dem. Jazzmusiken, gladjazzen, Dixieland med rötterna i ragtime. Trumpeten, klarinetten och trombonen som leker sig fram längs notraderna.
Ja, nu behöver de för all del knappt några noter, repertoaren är väl innött.
– Vi byter inte så ofta, vi har kört ungefär samma låtar i alla år, säger Bertil Gottfridsson, vars hjärta finns i bebopen; Miles Davis, Charlie Parker, Dizzy Gillespie.
Vi ska ta oss åter till nutid, men först backar vi till 50- och 60-talets Gotland.
Både Gösta och Bertil, som vi träffar för den här intervjun, var verksamma inom musiken. Bertil mest, med sin trumpet jazzade han med bandet EmArcy.
Bland annat jammade de med giganten Lasse Gullin från Sanda när denne var inlagd för avgiftning på S:t Olof. Han ville ha någon att spela med, EmArchy ställde upp.
– Jag minns vi provade ”Danny’s Dream”. Det var innan den gavs ut och blev hans stora låt, det är kul att ha varit med om det.
Jazzen som varit stor på Gotland under 50-talet började på 60-talet konkurreras ut av popen och när EmArcy började fuska med Sven-Ingvars lade Gottfridsson av.
1969 hade Gösta Lyttkens flyttat åter till Gotland från Uppsala och träffade under en afton i Spegelsalen på Stadt pianisten Lars Åhrström som underhöll under landstingets årliga möte. Lyttkens satte sig intill och spelade fyrhändigt.
Åhrström sade, lite försiktigt: ”Du har möjligen inte något annat instrument?”.
Så kom det sig att Lyttkens blåste liv i sin intorkade klarinett och just tredjedag jul 1970 kom att jamma i Läroverkets annex tillsammans med Åhrström, trummisen Eile och tre nya kompisar; Gottfridsson, Hasselrot och basisten Hasse Hansson.
I tre timmar lirade de, musiken finns kvar, upptagen via den Tandbergsbandare Lyttkens baxat med sig.
Många är musikerna som ingått i bandet, namn som Göstha Halldén, Leif Ekwall, Rune Dahlstrand och Ante Fröberg. Många är gästsolisterna; Meta Roos, Anders Linder, Claes Jansson, de har spelat med Ainbuskarna, till och med Smaklösa.
Gösta Lyttkens och jazzbandet under en konsert med Claes Jansson på Munken 2003.
Genom åren har de spelat ”överallt”; Borgen, Clarion, Munken, Strand hotell och även på andra sidan vattnet; Nalen och Virveln i Stockholm, i Riga och vid jazzkryssningar på Birka Princess.
Under många år spelade de en gång i månaden, september till maj, i källaren på Källaren Köpmannen, det som är Surfers i dag. Varje gång baxades ett piano nedför den trånga trappan.
Och en gång spelade de med Louis Armstrongs kompmusiker då de besökte Gotland, det var i oktober 1983.
De har gnabbat och gnällt, garvat, följt varandra genom livet, stampat takten via synkoper och kvintcirklar, improviserat. Glatt sin publik men sällan fått betalt.
– Nej, det är inte ofta. Vi har tjatat till oss spelningar, har vi tur har vi fått någon krona, skrockar Bertil Gottfridsson.
Den 12 november firar de alltså. De vänner som gått ur tiden hyllas med ”Just a closer walk with thee”.
Och sedan? Jo, sedan väntar fortsatt spelade, de är ju trots allt bara 82, 83 och 90.
Trombonisten Lars Hasselrot tillhör den kvartett som bildade jazzbandet. Bilden från 1988.