Historien bakom
När franciskanermunken Fader Charles nyligen poserade inför GA:s fotograf utanför S:ta Karins ruin vaknade minnet av en händelse för länge sedan som är värd att återberätta.
Inför sommaren 2000 planerades en modern installation i den medeltida ruinen, ett spännande möte tyckte alla när konstnären Vincent O’Reilly berättade att kuben skulle omges av ett ljus- och ljudspel. Projektet gick i fredens tecken i enlighet med stiftelsen Sign for peace som konstnären företrädde. O’Reilly var en välrenommerad konstnär som bland annat gjort ljusinstallationer vid vinter-OS i Lillehammer.
Entusiasmen svalnade dock snabbt. Gotlands kommun ställde visserligen upp med en hyresgaranti på 60 000 kronor, men kuben skulle bara tillåtas sommaren 2000. Dessutom blev det avslag för Vincent O’Reillys planerade bar i anslutning till installationen. Sådant passade inte i en kyrkoruin. Baren öppnade i stället i en källarruin intill S:t Lars, där den sedan omnämndes som svartbygge.
Det urartade till öppet bråk när utställningstiden var över. Vincent O’Reilly hyrde ruinen av Länsmuseet. Installationen skulle vara bortforslad senast den 1 november. Men den blev kvar. I april 2001 gick museet till tingsrätten. Man åberopade jordabalken och hävdade sin rätt att ta bort kuben.
Nu tog schismen en oväntad vändning. Vincent O’Reilly ifrågasatte Länsmuseets rätt att hyra ut ruinen, då staten inte var rättmätig ägare. Sverige hade vid reformationen på 1500-talet brutit banden med katolska kyrkan, kört iväg franciskanmunkarna och lagt beslag på egendomarna. Bland annat S:ta Karin, som var ett av ordens äldsta konvent i Sverige.
Vincent O’Reilly fick en gren av franciskanorden, Ordo Fratrum Minorum, att anlita advokat och skriva till Gotlands tingsrätt. Munkarna önskade en "fortsatt dialog om de möjliga äganderättsförhållandena".
Munkarnas önskan fick gehör. I slutet av 2001 annonserade Lantmäteriet efter personer eller organisationer som kunde styrka sin rätt till S:ta Karins ruin. En utredning av ägoförhållandet inleddes. Franciskanorden kunde inte styrka sin rätt till ruinen, och i november 2002 slog Lantmäteriet fast att staten genom Riksantikvarieämbetet var rättmätig ägare. Med kuben fick Visbyborna inte bara en konstnärlig upplevelse, utan även en utredning om vem som äger ruinerna i staden.