Anna-Karin Rasmussons videoverk visar kvinnor under stress, omvårdande, omhändertagande och utan män i köksmiljöerna.
I det svarta rummet blir videoskärmar och bilder på väggarna till fönster. Som inblickar i andra människors liv. Det är två år sedan Angelica Blomhage, curator för utställningen "Leva livet", började fundera på hur olika förutsättningarna ser ut för hur vi lever våra liv.
Hon valde ut tre konstnärer, men sedan kom pandemin. Nu visas deras tankar kring livet, ett år senare än planerat. Att corona kom emellan har givit tid för eftertanke. Vad är viktigt för oss var och en?
– Utställningen handlar om våra liv och vår vardag, och att det ställs mycket krav på individen, säger Angelica Blomhage medan ett barn gråter i Anna-Karin Rasmussons videoverk, där en sönderstressad mamma matar barn samtidigt som hon försöker jobba inom omsorgen.
Anna-Karin Rasmusson är verksam i Stockholm och berättar att hon, som så många andra yrkesverksamma konstärer, delade sitt skapande med andra jobb.
– Jag var mamma på dagarna och jobbade som personlig assistent på nätterna. Det var det ständiga omhändertagandet, konstaterar hon och menar att hennes verk kan ses som en förklaring till varför kvinnor sedan 1980-talet är mer sjukskrivna än männen, där egna barn ytterligare ökar pressen.
Könsrollerna ur ett kvinnligt perspektiv blir i utställningen effektfullt belysta. För i nästa rum byts stress mot tristess. Även där fyller kvinnor videoskärmarna, i Ina Porselius verk. Men varför är de så stilla?
– Kvinnor har en evig "att göra-lista" och jag tänker att det här är en stillsam protest. Jag vill skapa ett rum där kvinnor tillåts att inte göra någonting, säger hon och berättar att hon själv med åren försöker vara lite snällare med kraven på sig själv.
Ina Porselius bor i Göteborg, men är född i Visby.
– Jag kommer från en arbetarbakgrund. Jag har jobbat med jobbande kroppar, men det här är kvinnor som inte gör något aktivt i sina hem, säger hon och berättar att hon hittade de medverkande kvinnorna genom att annonsera.
Ina Porselius annonserade och fick napp, kvinnorna filmades i stillhet och effekten blir stark i kontrast till Anna-Karin Rasmussons stressade kvinnor i rummet intill. Hur olika ser samhällets krav ut på män och kvinnor?
För Emma Hanquist, född och numera boende i Visby, är det första gången hon visar sitt skapande i stort format. Linjen mellan illustrationer och konst blir i Emmas fall glasklar. De förenas till ett i ett bildspråk där hon använder sitt eget liv, och tankar kring andras, för att reflektera kring vardagliga situationer.
– Jag känner mig privilegierad, jag har ett arbete och jag bor på Gotland som är rofyllt. Jag är tacksam för jag växte inte upp så. Jag vet hur det är att inte ha ett jobb och att inte ha pengar, säger hon.
En del av den tacksamheten finns i hennes konst.
– Jag har en medvetenhet om andra människors utsatthet, eller att de avviker från den norm som andra människor förväntar sig, säger Emma Hanquist.
Emma Hanquist är illustratör som är van att jobba i mindre format. Nu fyller stora bilder väggarna på utställningen, med frågeställningar som ekonomi, könsroller och utsatthet.
När de tre konstnärernas verk nu flätas samman i två rum, fyllda av syn- och ljudintryck, är Angelica Blomhage mer än nöjd.
– Jag skulle gärna vilja göra separatutställningar med alla tre för att de är så bra, men det händer verkligen något i deras möte, säger hon och förklarar att utställningens namn "Leva livet" är dubbelbottnat.
Den folkliga sidan är namnet på en låttitel, den lite djupare namnet på en bok av gotländska poeten Sonja Åkesson.
– Samhällsengagemang, genusfrågor existentiella frågorna hos Sonja, men också mycket humor, säger Angelica Blomhage.
Utställningen visas från och med lördag och hänger sedan hela sommaren, till den 3 oktober, på länsmuseet i Visby.