Runt bordet sitter 21 kvinnor. De har bjudits in till en middag med uppdraget att ta med sig en berättelse på tre minuter om en kvinna som betytt något för dem, och vars livshistoria förtjänar att uppmärksammas.
Gästerna är en spretig skara konstnärer, kommunala tjänstemän, lärare och – som jag själv – journalister. Några känner varandra sedan tidigare, men de flesta inte. Det trivsamma sorlet innan middagen blandas med nervöst bläddrande bland fusklappar med allt från lösa stolpar till färdiga manus.
Under den nästan fem timmar långa middagen får vi höra kvinnoöden som spänner över ett brett spektrum. Från historiens första kända författare, Enheduanna, som levde i Mesopotamien för över 4 000 år sedan, till en nästan obegripligt smärtsam berättelse om en av gästernas egna mamma som stått upp för sina egna och sina döttrars rättigheter och fått betala ett mycket högt pris för det i Saddam Husseins Irak. Däremellan berättelser om driftiga entreprenörer, konstnären som tvingats verka i skuggan av sin man eller om de kvinnliga pionjärerna inom allt från polisarbete till abstrakt konst – som trots sin betydelse aldrig hamnat i historieböckerna.
The Historical Dinner Project startades av Stockholms Kvinnohistoriska museums, chef, Lina Thomsgård, som under bokmässan i Göteborg i höstas bjöd in 39 författare till en middag. Hon hade låtit sig inspireras av den amerikanska konstnären Judy Chicago som 1979 bjöd in till en liknande kvinnomiddag som resulterade i en installation som fortfarande visas på Brooklyn Museum i New York.
På Gotland är Anne Scheffer Leander, till vardags projektledare på Sidaorganisationen ICLD, initiativtagare.
– Vår ambition är att det ska bli lite som en budkavle. Det här går att göra med bokklubben eller med tjejkompisarna. Det viktiga är att vi gör det. Det handlar om en berättartradition. Vi hoppas att det sprids vidare, säger hon.
Själv planerar hon en uppföljning senare i vår när kvinnor från hela världen samlas för en politikerutbildning i Visby i ICLD:s regi.
Precis som i Göteborg, spelades middagen i Visby in och berättelserna ska sedan arkiveras på Kvinnohistoriska museet.
– Men det viktigaste är att vi bär med oss berättelserna. Att vi får nya människor att citera, säger Anne Scheffer Leander.