DU&JAG
Tisdagen den 11 juni 2019 landade ett mejl i Mats Hermanssons inkorg där det förklarades att han inte längre hade Kyrkorådets förtroende.
Efter tolv år på sin post fick han, kort sagt, sparken som domprost i Visby domkyrkoförsamling.
Beslutet hade föregåtts av ett psykosocialt miljöarbete där medarbetare sagt sig inte må bra av Hermanssons ledarskap. Såväl skyddsombud som företagshälsovård hade varit inkopplat.
– Är man chef i en organisation om drygt 60 medarbetare kan man inte vara omtyckt av alla, det har jag haft betalt för och varit beredd på, sade han då i en första kommentar ner i mitt reporterblock.
Nu ses vi ett drygt år senare för att tala om livet. En epok är över, sista juli lämnar Mats och hustrun Ylva Visby för Uppsala.
Sonen som var tio när de flyttade hit från Örebro har vuxit upp och pluggar på fastlandet, labradoren Aron som var en tioårspresent har blivit gammal och trött.
Mats ser ut genom fönstret i domprostbostaden där familjen fått bo kvar sedan entledigandet, där ute reser sig Sankta Maria mot molnen.
– Du kanske tänker att jag är ledsen, säger han. Det är jag inte. Jag lämnar utan bitterhet, det är som det är, nu får jag en ny chans till något annat. Vem vet vad som väntar där framme!
Vi ska komma till den kyrkliga turbulensen och de ledstjärnor som lotsat honom inom prästyrket, men först tillbaka till 60-talets Örebro.
Det var där han växte upp och det är om den tiden han under sitt lediga år skrivit en roman – ”Farsan” – vilken lanseras i höst.
– Farsan, ja. Harry. Jag vet hur det är att växa upp i en familj med alkoholism och misshandel. Han la en skugga över uppväxten…men samtidigt var han ju min hjälte, den jag såg upp till. Han tog med mig på fisketurer och vi såg fotboll ihop. Allt det där är så dubbelt.
Det finns så många minnen från en dysfunktionell barndom. Goda och onda. En berättelse inom honom som pockat på att komma ut.
Farsan var stolt arbetare kommen från en fattig barndom. Han kallade sig Verktygsmakare Hermansson och präntade nogsamt in hos Mats och brorsan Gert att ”kom alltid ihåg er bakgrund”. Föraktet för rika och utbildade var total.
Varje helg seglade farsan med ”vikingabåten”, som han uttryckte det. Det var Explorer-flaskan, den med ett skepp på etiketten.
Mats tar sig dit i minnet, till trerummaren på söder i Örebro:
– När han var berusad blev han sentimental men kunde också bli svart i ögonen…jo, man kunde vara rädd, ofta drog vi oss undan när han blev aggressiv.
Medan Mats och den knappa året yngre brodern gömde sig i våningssängen hörde de slagen och hur morsan skrek.
Jag frågar hur det är att växa upp under de förhållandena och han säger att han inte vet något annat.
– Jag har inget parallellt liv att jämföra med, det var som det var, men när jag kom hem till kompisar förstod jag att det kunde vara på annat sätt.
När Mats gick i åttan skilde sig föräldrarna, han följde med mamma – mamma som rökte två paket Prince och dagen och vräkte i sig godis – medan brorsan bodde hos farsan. Och så gick det som det gick för bröderna Hermansson.
– Samma vecka Ylva och jag flyttade in i det här slottet flyttade brorsan ner i ett garage under Krämarhuset i Örebro. I dag är han alkoholdement…han började supa med farsan när han var 14, 15, hela livet har kretsat runt en enda sak: att få tag i sponken.
I dag är mor och far borta, och med sin bror har Mats minimal kontakt. Han har försökt hjälpa men utan resultat, nu har han förlikat sig med verkligheten. Det var smärtsamt, men tvunget.
– Jag har sett till att han har en God man och slipper bli hemlös, mer kan jag inte göra.
Frågan kräver ett kraftigt förenklat svar, men jag ställer den ändå:
Hur har den här uppväxten påverkat dig?
Tja, säger han och tänker ett tag.
– Det har nog varit såväl positivt som negativt, skulle jag tro.
Hur då?
– Det negativa är svårt att sätta ord på…jag tror det inneburit ett bekräftelsebehov. Ett behov att känna mig sedd, omtyckt och behövd, något jag aldrig kände under uppväxten.
Det positiva, säger han, är det underifrån-perspektiv han fått med sig, ”jag kan lätt känna igen alkoholism” som han uttrycker det.
– Jag har haft lätt att engagera mig i församlingens diakoniverksamhet och på Birkagården känner jag igen farsan i många av de som är där. Det är vanliga människor som av olika anledningar hamnat snett.
Mats mötte inte Gud i en blixt från klar himmel, snarare växte en tro fram just genom att han till slut fick känna sig sedd av en vuxen människa.
Det var i konfa-åren, han hade inte ens anmält sig till en grupp, det var han alldeles för tuff för, tyckte han.
Istället drev han på stan, tonåringen som haft det kämpigt i småskolan och via sin ordblindhet, som dyslexi benämndes då, flyttats till ”idiotklassen” där skolans hopskrap gick.
– En dag hamnade jag i Nikolaikyrkan av ren nyfikenhet, fram kom en gubbe som var präst och sa att ”du kan kalla mig Peo”. Han fick mig att hänga med på konfirmationsläsningen och var den första vuxne som gav mig någon slags förtroende.
Och så ledde den ena till det andra, vi skissar med några pennstreck här.
Han kom med i Kyrkans ungdom, fick förtroendeuppdrag såväl lokalt som så småningom på riksplanet och började till slut studera teologi i Uppsala. Se där, tio år i en enda mening.
Snacka om att vara banbrytande i en arbetarsläkt där varje karl saknade fingrar. Farsan tog det hårt, under tolv studieår – jo, han blev överliggare på universitetet, Mats – besökte han sonen en enda gång. Bildningsföraktet var som sagt monumentalt.
1992 prästvigdes han slutligen och fick tjänst i sin gamla hemförsamling i Örebro.
I tolv år har Mats alltså tjänstgjort som domprost i Visby domkyrkoförsamling, år som till dels varit turbulenta. Hans vision när han flyttade till Gotland var att göra kyrkan relevant i samtiden, vilket också stod tydligt angivet i kravprofilen för den tjänst som erbjöds honom.
Med facit hand upplever han att han varit med och ”vänt skutan”, som han uttrycker det.
– Kyrkan hamnar lätt i en ostkupa och risken att både bli och betraktas som en sekt är uppenbar. Det är saker vi ständigt måste jobba med.
Under Hermanssons tid har det ringts i klockor under det som kallats flyktingkrisen, ringts i klockor för att stoppa ett, som han upplevde det, antidemokratiskt tal under Almedalsveckan, han har öppnar portarna för flyktingar och tiggare, släppt in politiken och låtit kyrkan bli del av Pride-rörelsen och rent privat har familjen öppnat sitt hem för ensamkommande flyktingar.
Det är saker han är stolt över, trots att en del av det han står för väckt ont blod hos vissa.
Varför är det så turbulent inom kyrkan, i största allmänhet?
– För en del handlar kyrkan bara om en gosig gemenskap. Jag menar att kyrkan måste rikta sig utåt. Utmaningen är inte att knäppa händerna utan att öppna dem för världen, det är mitt signum som kristen. Jag skulle rent av vilja kalla mig aktivist i det avseendet.
Du anklagades, i samband med att du fick sparken, för bristande ledarskap.
– Det finns de som är hatiska till Pride, som är arga för att jag dragit in politiken i kyrkan, uppmuntrat till utställningar och släppt in tiggare. När alla kritiska röster lades ihop landade det i ledarskapet. Det fanns de som menade att jag inte var kristen, också inom kyrkorådet. Jag menar att man måste vara tydlig, då får man räkna med fiender.
Är du en dålig ledare?
– Det var det som drevs på slutet. Och har man ansvar för drygt 60 personer kan man inte vara omtyckt av alla. Själv gillar jag medarbetarna och är imponerad av deras kompetens. Men hur jag är som ledare ska egentligen inte jag svara på.
Hur känns det att få sparken?
– Det är ganska ovanligt, va? Har du fått sparken?
Nej.
– Det var omtumlande. Men jag är i grunden positiv och har alltid känt mig privilegierad…i tretton år har jag bott i Visby, i tolv av dem har jag lett församlingen. Mycket jobb, massor av möten, men väldigt, väldigt fina år.
Detta ska noteras, inga andra röster tas in i den här intervjun. Sannolikt finns de med motsatt uppfattning, men den här gången handlar det om Verktygsmakare Hermanssons äldsta grabb.
Det är för all del inte första gången Mats stuckit ut hakan för förändring, det gjorde han redan under sina tidiga prästår i Örebro.
När han en gång i en tidningsenkät svarade att han gillade att gå på puben sade en av kyrkvärdarna upp sig.
Och med en spalt i Nerikes Allehanda såg han till att reta upp folk så till den milda grad att han belönades med bajs i brevlådan och kallades ”jävla bögpräst” i telefon.
– Med den plattform jag hade insåg jag att jag också hade ett ansvar, jag tog kampen för homosexuella och för kvinnopräster och det gillades inte av alla. Det är det jag menar, kyrkan är på många sätt väldigt inåtvänd.
Låt oss nu för en stund växla över till ett knippe frågor han sannolikt alltid tidigare fått i intervjusammanhang. Så därför:
Vad gör du dig aldrig av med?
– Det är en adekvat fråga just nu när vi ska flytta från 300 kvadrat eller vad det är till en trea i Uppsala. Men…mina predikoböcker och mina Ulf Lundell-skivor, de sparar jag.
Hur dricker du ditt kaffe?
– Jag dricker inte kaffe, kan knappt göra kaffe. Jag härmar min fru och häller vatten genom ett filter, det brukar gå sådär. Hur smakade det?
Utmärkt, tack. Vilken var din första skiva?
– ”På väg” med Hoola Bandoola.
Av vem har du blivit starstruck?
– Av Nelson Mandela, som jag sett på håll, och Desmond Tutu, ärkebiskop och apartheid-motståndare, som jag fick ansvar för under hans besök vid kyrkokansliet i Uppsala i samband med att han fått fredspriset 1984. Vid ett tillfälle blev han trött och jag lät honom vila på kansliet så under ett par timmar var jag den ende i världen som visste var han fanns, inte ens säkerhetspersonalen kände till det.
Vilket förhållande har du till formel 1?
– Jag är från Örebro och då var jag så klart intresserad när Ronnie Peterson körde, jag såg hans krasch på Monza 1978. Han var verkligen bygdens son. Men nu, ingenting.
Hur är du som partydjur? Dansar du med slipsen i pannan?
– Nej, nej, men jag har tyckt om att ha öppet hus här hemma då folk kommit och gått. Och discomusik…ja, det kan väl vara bra.
På vilket sätt känner du dig missförstådd?
– Ja, du…när jag märker att människor tycker att jag företräder makten, vilket jag ju i och för sig också gör i den tjänst jag haft. Men det där krockar i mig, med det underifrånperspektiv jag har med mig frånuppväxten. Den klassresan kan vara svår att hantera.
Om några dagar lämnar familjen det stora gula huset i Visby innerstad för en trerummare i Uppsala.
Lägenheten blir för all del bara en mellanlandning, de är en av 30 familjer som tillsammans ska bygga ett kollektivhus i Uppsala, vilket väntas stå färdigt om dryga året.
Mats och Ylva träffades i ett kollektivboende en gång i tiden och nu ska de åter till sitt gemensamma ursprung.
Vad han ska sysselsätta sig med är oklart. Så många möjligheter står öppna, precis som de gjort hela senaste året.
– Jag har hunnit skriva boken, målat en hel massa och haft tolv utställningar sedan jag slutade i september. Jag kommer fortsätta att vara teolog, ivern att föra ut kyrkans budskap hänger inte på vilken tjänst jag har…men kanske är jag trots allt målare i själen, funderar han.
Han kommer att sakna den mancave han skapat på vinden. Där har han rest med olja och penslar.
Att sitta där och måla, vad gör det med dig?
– Jag får ett lugn, jag hittar in i mig själv. Och så är det så lustfyllt.
Vilka avtryck lämnar du på Gotland, tror du?
– Jag hoppas att många fått en positiv bild av vad kyrkan kan vara, de mest positiva rösterna kan nog höras utanför kyrkan, skulle jag tro. Domkyrkan tillhör människorna i Visby och på Gotland, inte församlingen.
Vi avslutar intervjun, ”har du fått ut något av det här?” frågar Mats och jag säger ”absolut, det kan nog bli något”.
– Ja, jag vill vara tydlig med att jag lämnar Visby med frid i sinnet, jag är inte arg, inte bitter.
Är det sant, verkligen?
– Det är sant. På ett sätt har jag fått en efterlängtad ro nu, det har varit långa dagar och mycket arbete. Min fronttjänst är till ända, nu kan jag gå in i något annat. Och vet du, det är så spännande!
Efter intervjun blev den känt att Hermansson under hösten kommer att arbeta på 65 procent i Alfta-Ovanåkers församling. I Visby har han efterträtts av Elisabeth Ström, tidigare kontraktsprost i Värmdö kontrakt samt kyrkoherde i Gustavsberg-Ingarö församling.