Svensk-samiska Maxida Märak har med sin blandning av rap och jojk mutat in en egen genre i den svenska musikvärlden, men är minst lika känd för sin aktivism. SVT-dokumentärserien ”Sápmi sisters” från 2015 följde Maxida och systern Timimies kamp mot gruvindustrin, för samernas rättigheter, samtidigt som karriären tog fart. Debutalbumet ”Utopi” kom 2019, men kanske var det först med fjolårets säsong av ”Så mycket bättre” som Maxida Märak på allvar blev känd också för den breda massan.
– Det var ju otroligt att spela in ”Så mycket bättre”. Det är en upplevelse utöver det vanliga och jag tycker att det skapas otrolig musik i det programmet, säger hon.
Gotland är en gammal bekantskap, som barn semestrade Maxida Märak här med familjen och senare har hon återkommit under Almedalsveckan för att delta i debatter och paneler.
– Jag tillhör inte folket som har varit där under någon slags Stockholmsvecka och levt rövare.
Den 29 oktober är hon tillbaka på Gotland för en spelning hos musikföreningen Vår lilla planet, på Joda i Visby.
– Det känns otroligt. Jag tycker att det är en ynnest att få uppleva Gotland under en annan årstid. Det är något speciellt med de där ställena, att få se vardagslivet när alla semesterfirare åkt hem. Det ser jag fram emot – att få komma ett steg längre in i det interna, säger Maxida Märak och tillägger:
– Jag gillar Gotland över lag, det är så naturtätt.
Trots att det skiljer drygt 100 mil fågelvägen mellan Gotland och Jokkmokk, ser hon likheter.
– Ganska mycket faktiskt. Jag känner ofta samhörighet med öfolk, det är inte så långt från fjällfolk. Jag tror att vissa områden påverkar folk mycket, framför allt där naturen har ett övertag och vi måste anpassa oss till naturen och inte tvärtom, säger Maxida Märak och fortsätter:
– Gotland och fjällvärlden påminner om varandra, det hårdare, kargare, knotigare, det gör något med mentaliteten och inte bara på gott – allt är på gott och ont.
Vad betyder naturen för dig?
– För mig är den allt! Det blir mer och mer tydligt ju äldre jag blir. Det är lustigt att du frågar det för jag har precis suttit och skrivit en text som jag funderar på hur jag ska använda.
Det är en text om en ny ångest som kommit över henne nu som vuxen och som skiljer sig från den hon brottades med som yngre.
– Det har börjat dyka upp en annan slags ångest, som ligger latent i min kropp. Om jag inte kunde sätta fingret på vad min ångest berodde på förut, så kan jag sätta alla mina tio fingrar på det nu. Det är en traumastress över att mitt hem är på väg att tas ifrån mig – stannar jag upp en sekund kommer det att tas ifrån mig.
Maxida Märak, som tagit strid mot planerna på en järnmalmsgruva i Kallak/Gállok utanförJokkmokk, beskriver hur naturen, skogarna, fjället och vidderna alltid varit hennes tillflyktsort.
– Nu är den delen under ett sånt hot att min sista tillflyktsort är på väg att tas ifrån mig. Naturen är mitt A och O. Utan den kan jag inte andas. När jag jobbar i storstäder kommer jag till en punkt där jag inte kan återhämta mig, jag måste tillbaka till mina skogar.
2018 lämnade Maxida Märak Stockholm och flyttade tillbaka till Jokkmokk.
– Jag har byggt mitt absoluta drömhem i Jokkmokk. Jag började leta hus och när jag hittade det så ville jag bygga upp mitt hem som min tryggaste zon. Nu vet jag att det är min landningsplats där jag kan återhämta mig.
Flytten var en högst personlig angelägenhet, men i någon mån också ett ställningstagande.
– Många tror att de måste flytta någonstans för att bli något. Jag tror att det är nyttigt för alla att röra lite på sig – jag pushar redan min 10-åriga dotter att gå på gymnasiet någon annanstans, men jag är emot tanken att man måste bo i en storstad för att bli framgångsrik. Det måste gå att bygga nya verksamheter i glesbygd för att kunna vara kvar.
Nog har hon märkt att det blåser andra vindar nu, en rörelse ut från storstäderna.
– Så är det, pandemin gjorde väl sitt och lockade folk till landsbygden, säger Maxida Märak, som inte är lika säker på att alla kommer att bli kvar.
– Det kräver ju också lite av människor, att bosätta sig i glesbygd är inte för alla. Man kommer behöva reda sig själv, vara ensam i perioder och ha god framförhållning.
Men de orörda naturområdena och människorna som valt att leva där – inte för att det genererar mesta möjliga vinst utan för att man vill vara en del av platsen – är ständigt hotade av exploatering menar Maxida Märak.
– Det är inte den ekonomiska förlusten som är störst – vi förlorar våra liv.
Så vad driver henne i kampen?
– Ett är att jag inte har något val faktiskt, när vi står inför det faktum att de tar allt ifrån oss. Det andra är att jag har ett barn som är kvinna, same och renskötare och det finns väl egentligen inget alternativ än att göra allt jag kan för att skydda henne.
När det finns människor som varje dag riskerar sina liv för att bekämpa orättvisor, ser Maxida Märak det som en skyldighet för den som är privilegierad att ta ställning.
– Det gör mig rasande när människor tar sig rätten och tror att de kan stå vid sidan av.
Stridbar har hon alltid varit. Själv tror hon att det beror på en blandning av fostran och medfödd personlighet.
– Jag drivs väldigt hårt av mitt samvete – jag har svårare att ha något på mitt samvete än att ta en fysisk smäll. Jag kan verkligen inte stå och se på orättvisor. Det är väl också därför jag brottats med mycket ångest.
Som artist har hon möjlighet att nå ut med sitt budskap.
– Jag kan stå på en scen och till och med ha en publik som ser och lyssnar på mig. Det enda jag riskerar är att inte få en inbjudan till någon Bindefeldfest, säger Maxida Märak och konstaterar att det är ett lågt pris.
Musiken har alltid varit ett viktigt språk.
– Jag tror att det går ganska mycket hand i hand med vars man kommer från. Jag kommer från en kultur som snuddar mycket vid det oförklarliga. Det finns mycket i mitt känsloliv som inte går att förklara vetenskapligt, saker man måste känna, för mig handlar det om när orden tar slut, säger Maxida Märak och konstaterar samtidigt med ett skratt att hon trots allt är rappare och öser ur sig ord.
Men musiken slår an något annat.
– Det vet man ju själv hur man kan sätta på en enda låt för att peppa upp inför en fest, eller hur man inte ens kan lyssna på vissa låtar för de har så mycket sorg. Det säger mycket om vilken makt musiken har, som kan påverka vårt humör. Det är en kraft, ett sätt att nå folk in i hjärteroten.
I början av september släppte hon singeln ”Korthus”, ett samarbete med Maria Jane Smith från Smith and Thell och Jocke Berg från Kent.
– Det är klart att det är väldigt stort att få skriva musik med Jocke Berg. Sen tillhörde inte jag den stora skaran Kentfolk och det tror jag var bra, för jag vet ju hur folk blir runt honom – han betraktas ju som en helig graal, säger Maxida Märak.
– Men jag kan säga ärligt att han är en av de skickligaste låtskrivarna jag suttit med och det var så okrystat att jag tror att han bara tänker i melodier. Han är en väldigt ödmjuk och varm person.
Hon är i en ständigt pågående skapande process, alltid med något nytt på gång. Efter en intensiv period med turné och många spelningar väntar en lite lugnare period.
– Den här vintern blir det mycket fokus på att släppa musik som jag redan har gjort och så har jag en del projekt på gång som jag inte kan prata om, men det ser ut att bli ett härligt år.
Maxida Märak ser fram emot de små sakerna.
– Världen är väldigt mörk nu och det påverkar mig mycket. Jag försöker fokusera på det ljusa; jag är tacksam över att få komma ut och spela igen efter pandemin, att det än faller snö där uppe och jag ser fram emot att få vara i Jokkmokk. Jag har varit ute och spelat otroligt mycket och jag har renoverat mitt hus, så jag ser fram emot att få gå in i vintern i mitt hus.
Men först väntar ett stopp i Visby.
– Jag kan känna en vördnad och en ödmjukhet inför att få komma och spela på Gotland. Jag ser fram emot att få komma som inbjuden när det mest är lokalbefolkning på ön, det känns fint – jag har en bra magkänsla, säger Maxida Märak inför spelningen.
För henne slår landsbygden storstan alla gånger.
– Festen och klubben är kul så länge jag står på scenen, men jag älskar att få fara till de mindre orterna. Jag har spelat mycket i Nordnorge och jag är den enda i teamet som älskar när vi hamnar i småhålor.